Jag har sett senaste Twilightfilmen och sitter och småskrattar åt de däringa vampyrerna i Italien. Inte camorran, men den vampyriska motsvarigheten av den napolitanska maffian. Det är ju nästan parodiskt! Stirriga blickar i bästa Crocodile Dundee-stil, tonfall à la lobotomi och krampaktiga tag om trätronernas armstöd. Allvarligt. Så fantastiskt dåligt.
Han Edward tänker jag, och riskerar härmed att förlora en hel del vänner, är en riktigt kackig skådis och om Bella biter sig i läppen och ser tankfullt mot fjärran en enda gång till så skriker jag.
På facebook diskuterade vi, jag och de vänner som älskar Twilight, huruvida vi skulle välja vampyren eller varulven och mitt svar är: ingendera. Jag skulle välja polispappan. Lite ansiktsbehåring på en karl som tycker att en öl eller två på fredagskvällen är nog med action duger fint för mig.
Specialeffekterna ska dock få en riktigt stor applåd. Det är otroligt vad man kan göra med teknikens hjälp, men det är också det enda med filmen som fascinerar.
6 kommentarer:
Nåja.
Vi får helt enkelt enas om att vara oeniga i denna fråga.
Såvida du står ut med Twilightälskare i din bekanskapskrets alltså :D
hahahahha
tack för den
då har jag med andra ord inte missat något
Amen. Jag har uppfattat budskapet med twilight såhär: det viktigaste i världen är att ha en pojkvän och du ska göra vad som helst för honom och hans skull, punkt. I say no-no.
Frida: jag är bara glad om vi kan fortsätta vara vänner. Jag kommer att snegla oförstående på dig om du tindrar med ögonen och pratar Twilight.
Fru Mju och Ewa: håll er borta, för Guds skull.
Då tror jag vi ska undvika ämnet irl för mina ögon kommer tindra och min mun le.
Fast någon gång kan jag nog förklara varför just denna berättelse gått rätt in i mitt hjärta om du vill. Det finns faktiskt en rent seriös aspekt i det hela också för min del. När jag pratar om den delen kommer dock mina ögon inte att tindra, så då tror jag du står ut....
Frida: Jag har egentligen ingenting emot själva vampyrstoryn, utan den är i sig rätt välgjord. Beskrivningarna av det mörker huvudpersonen faller ner i när Edward lämnar henne är riktigt övertygande. Det är när gamm'vampyrerna pratar som gingo de på valium som förtar stämningen.
Man kan ana många idéer när det gäller författarens livssyn, mormon som hon sägs vara, men det stör mig inte heller. Lite sexpropaganda åt andra hållet kan inte vara helt fel, tänker jag lite konservativt.
Skicka en kommentar