Jag läser Zlatans bok och har precis kommit förbi tiden när han talade om sig själv i tredjeperson. Helena är höggravid med deras första son och Zlatan spelar Xbox som en tok. Boken är riktigt välskriven samtidigt som Zlatans speciella uttryckssätt är tydligt.
I dag har lilla barnkören stämt upp till sång och jag har ackompanjerat dem. Mitt i allt kan jag bli alldeles rörd när de klämmer i och sjunger. Inte för att det är som en samstämmig änglakör, tro mig det är alla tonarter på en och samma gång, utan för att det är en sådan syn att se tjugotalet barn sjunga om stjärnor och ljus som ska lysa klart.
Jag fick frågan i dag om mina barn verkligen uttrycker så många underfundiga kommentarer. Det fanns ingen kritik i frågan, utan hon som frågade verkade mer förundrad. Svaret är; absolut. Det kommer tokiga och tänkvärda kommentarer hela tiden. Två tredjedelar av dem hinner jag glömma bort eller så är de så personliga att jag inte kan skriva ut dem här. Samtidigt tror jag så här: mina barn är inte klämmigare än andra på att säga klok- och tokigheter, men man kanske lägger märke till olika saker som förälder? Jag älskar språket och kan fascineras så mycket över hur mina barn använder det. Jag är religionsvetare och tycker att existentiella frågor uttrycks tydligast ur barnamun.
Sedan gäller det att vara där när det sägs också. För något år sedan satt jag mycket och gjorde annat, i stället för att vara med barnen. Jag satt och läste en bok eller slösurfade på datorn. När min äldsta grabb då sa att, kan du inte komma och sitta med mig - utan dator eller bok, och då fick jag mig en tankeställare. Jag var där, men inte där.
Jesper Juul, den danske familjeterapeuten, berättade i en artikel som jag läste vad han ansåg var bästa sättet att få sina barn att berätta om sig själva. Det var att berätta om sig själv. Hur har min dag varit? Vad har jag gjort? Vad har varit dagens bästa? Vad har känts jobbigt? Vad gjorde jag då, när det kändes jobbigt? Hur var det när jag var liten? Mycket av det där gör man redan, men det är otroligt hur bra det fungerar. Uttrycket i barnens ansikten när man talar om att "så var det för mig också, när jag var sju år", det är nästan obetalbart.
Bara för att dokumentera dagens händelser: treåringens fall- och klämlista, denna söndag:
- antal fall från stol, 2 st.
- antal klämda fingrar i tunga dörrar, 1 st.
- antal fall handlöst framåt, 2 st.
- antal skrickande nedför små trappor, 1 st.
1 kommentar:
Åh, vilken klok blogg! Jag har gjort samma resa som du, varit där med min son men ändå inte. Nu försöker jag vara närvarande hela tiden, lyssnar man på barnen (sina egna och andras) så upptäcker man att det kommer underfundigheter hela tiden. Min son uttryckte sig till exempel så här i skoldagboken häromveckan, "idag har jag inte lärt mig något jag inte redan kunde". Behöver jag nämna att det värmde mammahjärtat, och att det gjorde hela min dag.
Skicka en kommentar