Matinspektion

Man äter inte mjölmat ostraffat på mitt jobb. Jag hade med mig pannkaka, som i och för sig inte är veckans kulinariska höjdpunkt, men med lite stulet smör och en syltklick är det en helt okej bukfylla

Som otur var hamnade jag bredvid roliga D som verkligen, verkligen, verkligen hatar mjölmat. Själv satt hon med en underbart doftande currypasta med räkor och sammandrabbningen var total.

Nu har jag tvingat mig till att göra en måltid värd att konkurrera med, så får vi se om hon glömt mitt fatala misstag till i morgon.

Antibiotika eller kvacksalveri?

Antibiotikan hjälper inte. I går var hittills sämsta dagen och det bevisar bara det jag misstänkt hela tiden: man ska inte gå till doktorn. Hade jag inte gått dit skulle jag kanske ha blivit sämre hur som haver, men då haft mig själv att skylla. Nu gnisslar jag tänder vid tanken på att jag måste ringa och besöka vårdcentralen igen. Jag tycker att det är så besvärligt och även om jag alltid blivit emottagen med öppna armar (förutom av doktorn som av förklarliga skäl dumförklarade mig) känner jag mig ändå besvärlig.

Så nu ska det besvärlas igen och jag orkar inte sjukskriva mig. Samtidigt är jag halvdöd efter ansträngningen med att kombinera sjukbesök och arbete. Trevlig helg? Not so mycket.

För barnen hela tiden! med Megavega och Supernova

Megavega & Supernova och Mjölkmannen är en spännande berättelse om de två superhjältesystrarna Megavega och Supernova som måste flytta ner till jorden för att gömma sig för superskurken Gjerta. När man har bott på månen (!) är det en jobbig omställning att plötsligt på på jorden som en vanlig familj.

Min femåring skrattar högt åt alla tokigheter tjejerna gör. Vega och Nova (som de måste heta när de så hemligt lever under täckmantel) förstår inte vad två hål i väggen ska vara bra för, och därför försöker en utav dem sticka in en sax där, till flyttgubbens stora fasa.

Det här är alldeles lagom spännande för en skvätträdd femåring och alldeles lysande roligt för både mamma och son. Att känna igen figurerna från Svt gör bara saken bättre och jag tror att vi kommer att sträcka händerna i luften lite nu och då för att ropa: - För barnen hela tiden!

Bok och bild från förlaget.

En femåring som kan allt själv och Pippi som ordnar allt

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte tokälskade Pippi Långstrump när jag var barn. Jag tyckte att det var så jobbigt när hon kraschade födelsedagsfesten och förstörde tårtan. Däremot blev det varmt och skönt i hjärtat när hon hjälpte Ville som blev mobbad av den elake Bengt. Jag har nog kommit över det. I alla fall gör jag mitt yttersta för att inte överföra tveksamheten till barnen, utan hoppas att de tycker att hon är precis så cool och självständig som hon alltid har varit.

I Pippi ordnar allt och andra serier får man följa med Pippi i korta avsnitt där hon är med om allt från att fira födelsedag till att rädda folk ur brinnande hus. Femåringen i det här huset älskar alla former av Pippi; den filmatiserade Pippi med Inger Nilsson i huvudrollen, den tecknade Pippi med musik av Anders Berglund, och så den här boken.

Serier som är tecknade med sådan här rörlighet (bilderna av Ingrid Vang Nyman är fantastiska!) inbjuder en femåring, som nog faktiskt kan allt egentligen, till att även läsa själv och fundera över vad som sker.

Bok och bild från förlaget.

Ska vi läsa om när hon är tokig?

Lillebroren i det här huset frågar varje dag om det är sommar. Nu är det sannerligen mer än dags att introducera två nya årstider: Nell på hösten och Nell på vintern.

Det är spännande och tokigt för en tvååring att titta på när någon annan hoppar i vattenpölar, plockar löv, gör snöänglar och övar julsånger.

Bilderna har skönt höstiga och vintriga färger och siduppslagens enda mening gör att vi kan peka på alla detaljer och hitta på vad mer som händer.

När Nell står smutsig och glad efter att ha gjort geggamojja, eller när hon glatt hoppar i vattenpölar, spärrar lilleman upp ögonen och tycker att det är tokigt. Som en sann medlem i den här familjen följer böckerna med in på toaletten när nummer två ska värpas fram och nu senast sade han: - Ska vi läsa om när hon är tokig?

Bok och bild från Rabén och Sjögren.

Ett andra utlåtande?

Femåringen gned sig över knät med en grimas.
- Å, jag har så ont i benet.
Tvååringen plockade ut nappen ur munnen för att ge ordination:
- Du kanske måste bajsa?

Cirkus

Nyss hemkommen från Cirkus Cirkör, lite febrig - både av intryck och av en långdragen sjuka, men ack så nöjd. Jag tror att jag tappade hakan någonstans tio minuter in i första akten och sedan kunde jag inte hitta igen den, så jag sitter här och gapar fortfarande.

Jag leker med tanken medan jag ser det ena fantastiska numret efter varandra att; undrar vad man skulle ha bäst chans att kunna klara av själv? Jongleringen? Trapetserna? Att gå balansgång på champagneflaskor? Gungbrädeslungan? Att sjunga de fantastiska sångerna? Att störta nedför en jättelång stång för att ta fast sig i sista stund med benmusklerna?

Kvällen inleddes med middag i gott sällskap. Det var länge sedan jag skrattade så att jag grät på det här sättet, men så härligt det är. Dagens höjdpunkt, förutom cirkusen då, var att det på väggen i Acustikum stod klottrat: "Krill". Jag ser framför mig hur Krille inte hann klottra ner hela sitt signum innan han blev åthutad att sluta. Som sagt: jag är lättroad.