Lejonspråk

Jag försöker sitta i soffan och läsa min bok. Jag blir genast överfallen av två pojkar som skriker i sådan hög decibel att bara hundar kan höra dem snart. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot vardagsrumsbordet istället och låter dem ha soffan för sig själv. Jag blir genast överfallen av två pojkar som är hundar som låter så högt att bara... just det, bara hundar kan höra dem snart.

Lillebror är som en lysknapp: av eller på. Glad eller arg. "Söjn var dö" berättar mina föräldrar för mig, så ofta de bara får tillfälle och det är inte utan att jag misstänker att det finns en liten klang av triumf i deras röster över att livet nog trots allt är rättvist. Karma och allt det där: nu får jag igen? Han är trots allt en ganska rolig filur, så jag kanske inte heller upplevdes som en bortbyting halva tiden? Idag har han varit jätteglad - eller jättearg.

Vid kvällsmaten (han insisterade på att få gröt) satt han och rörde om, trots att han vet att han inte får. Tillslut tog jag av honom skeden (skit i giraffspråk, lilleman talar bara lejonspråk) och matade honom. Han satt på knä, eftersom han absolut inte ska sitta på rumpan. Där har jag valt mina strider och låtit honom sitta så - med den påföljden att hans ben somnar. Lilleskuttårarna var enorma och rann in i hans öron så att det i sin tur blev obehagligt och mitt i en suck måste jag skratta åt honom också. Hur kan man vara så liten och ändå så otroligt enveten?

Storebror är en dröm med riktigt roliga skämt och med lite valpig kropp som vill krypa tätt intill. Vi har lite saknad/baksmälla av stockholmsbesökarna som åkte hem igår - bitterljuva känslor av saknad och lättnad över att de intensiva dagarna är över och att det kommer att dröja tråkigt länge innan vi halvt om halvt får bo tillsammans med dem igen.

God natt julenatt.

Åh, vilket party!

En driftig man i sina bästa år drog ihop hela nostalgigänget från fordom till en träff i glada vänners lag med middag, lotteri och underhållning och jag är så glad! Vuxna människor, nästan alla utan barn, som kunde mingla, äta, tävla, skratta och prata utan att i omgångar lämna bordet för att byta blöja, bryta en brottningsmatch, inte behöva förmana någon att inte ta fler ostkrokar, söva eller fråga var någon slog sig.

Min söta svärmor tog en del av kvällens skötning innan hon åkte iväg på nattjobb och min sötasöta mamma tog över efter henne när hon själv väl var tillbaka från avlämpningen av broder med familj på tågstationen. Det är den direkta översättningen av välsignelse, för den som undrar vad ordets essens innebär. Nu kan jag leva länge på den här kvällen.

Maken fick reda på att han inte får de utlovade pengarna av Försäkringskassan. Det som lät att kunna bli en stämplingsersättning blev i stort sett en lägstanivå på hisnande tvåhundra kronor/vecka. Vi har bestämt oss för att, på ren svenska, skita i saken och inte tänka på det mer. Vi har klarat oss rätt bra och får blicka framåt istället.

Snart nytt år och nya lösningar på nya problem. Ut med det gamla, in med det nya. Livet är hårt och orättvist ; )

En rolig överraskning idag:
en bokvinst damp ner i brevlådan
och gick som direkt present
till min mamma.


Receptsamlingen Monicas Jul.
Snygg och tung.






Min andra roliga överraskning
var den här vinsten i kvällens lotteri.
Den gick också oavkortat till mamma.

Olivolja, nötig och pepprig.

Så här ska mitt hus se ut nästa år:

Kossan.se

Undrar om slingorna finns att köpa på Jula eller på Elkedjan? Sedan hoppas jag att seriekopplingens tid är förbi också...

Äntligen har det lossnat lite...

...både med tvåtimmarsmagsjukan på femåringen och på bokläsningsfronten. Femåringen har gett ordet blek en ny innebörd, men nu börjar han lämna sepialooken och bli lite mer rosig.

Bokläsningen började i förrgår med Oates Livets uppkomst och idag med Efter attentatet av Khadra. Nu ligger Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel där ca 100 sidor redan fått mig på gott humör. Läsningens njutning har återvänt och känns som ett svårt fall av abstinens som ska stillas. När man varit utan kaffe mycket länge och bälgar i sig mängder ger en skön känsla innan övermättnaden kommer, så nu ska jag ta det lite lugnt så att jag inte praktiserar kränkande särbehandling på de böcker som ligger kvar i min bokpåse.

Snön vräker ner och lilleman har sovit ute på bron mitt i yran. Vi sitter nu framför tv:n rosiga och loja och laddar inför middagen. Wooha!

(O)lustigt?

Min man fick ett intressant telefonsamtal här om dagen. Två dagar innan julafton faktiskt. Det var K som erbjöd honom hans gamla jobb tillbaka. "Om du inte hade vidareutbildat dig hade vi erbjudit dig att komma tillbaka tidigare" meddelade kvinnan i andra änden av luren. Intressant nog är det ingen som hört av sig till min man för att meddela den lilla detaljen. Jag fick lust att skicka dem en ordbok med ordet "Framförhållning" inringat, inramat och inrutat.

Jag har funderat fram och åter över detta: Han är alltså erbjuden sitt eget jobb tillbaka, bara två månader efter det att varslet trätt i kraft. Han hade kunnat få tillbaka det tidigare om han inte varit så aktiv i att söka sig nytt arbete. Ligger det inte en liten anklagande ton i kvinnans framläggande av hans situation där, undrar jag och min stressvansinnighetsraserihjärtklappning sätter igång igen. Olustigt är inte motsatsen till lustigt, men min norrbottniska själ tycker att ordet blir aktuellt både som o-lustigt (alltså icke-kul) och som olustigt (som krypande känsla av obehag).

"Eleven i centrum" är ett intressant motto. Det kan hända att eleven är i centrum, men frågan är var detta centrum ligger. Inte på kartan, som det verkar.

En god helg...

Jag önskar alla en god helg. Världen har bäddats in i vadd och blir lite mindre högljudd och lite mindre vass, tack och lov.

Det är verkligen jul på riktigt nu. Jag och systeryster har promenerat och pratat så andan både fallit på och utanför kroppen. Vi äter och pratar och fikar och surrar och knäcker nötter och tjattrar. Barnen spanar efter tomten och min pappa gör sitt bästa för att hålla spänningen uppe. Vore det upp till mig att hålla tomtemyten vid liv så hade han varit död för länge sedan. Jag nämner tomten så där i förbifarten, men orkar inte gå upp på morgonen för att göra färska spår i snön utanför fönstret och skulle aldrig komma på tanken att hänga upp en hel julklappssäck i en björk för barnen att plocka ner heller. Däremot imponeras jag av de personer som ids.

Jag läste ut en bok sent i går kväll och den var vass. Jag har därför inte orkat skriva något om den. Det kändes inte alls bra att påminnas om det vassa i världen, så nu laddar jag upp för Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel och hoppas att den ska ge mig feel-good-känslor. Jag har för mig att hon pratat om hur hon älskar lyckliga slut. Om den är lik Tillsammans är man mindre ensam blir nog det här bra.

God Jul.

Jul vare tack och lov

Jullov, tack och lov.