Om man inte tål att nederbörden uppenbarar sig i snöblandat regn så ska man inte bo här. Man ska inte heller bo här om man inte klarar av att framföra sitt fordon i högre hastighet än 45 km/h på 70-sträckning. Lågvattenmärket var när det gick saktare på E4:an än vad det gick inne i tätorten - hisnande 40 km/h. Jag säger det igen: man ska inte bo här.
Man ska inte bo här om man inte tycker om, eller i alla fall tycker att det är okej, att sopa av sin bil, fylla på spolarvätska, ställa en motorvärmartimer samt skrapa en ruta både in- och utvändigt.
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Det går inte att ha roligt med barnen
Nu kommer jag inte ihåg exakt hur min väninna uttryckte sig idag, men jag skrattade gott, både åt hur roligt det lät och hur rätt hon hade. Kärnan i poängen var på ett ungefär att det inte går att ha roligt med barnen utan att det blir tråkigt.
Hur sant är inte det? Lördagen var en riktig höjdare med många roliga inslag både för oss och barnen, men nu när arvingarna väl är återbördade dell häjme så kommer det surt i efterhand. Gråt och skrik och jag och maken tittar på varandra som om den ene skulle förstå mer av vad som pågår än den andre. Det gör vi inte, varken jag eller han.
Jag spelade piano till långt in på natten mellan lördagen och söndagen. Det var så länge sedan jag kunde spela ostört en längre stund. Det blev nog närmare en och en halv timme och då avhandlade jag alla noter jag känner att jag fortfarande kan naggerscht neer. Minnet sitter i fingrarna, men det låter för bedrövligt! Pianot är ostämt, men det är inte hela förklaringen. All känsla i styckena är borta och kvar återstår ett par valpiga fingrar om ovant anstränger sig för att trycka ner rätt tangent. Min pianofröken, en parant men mycket sträng kvinna, skulle gråta i kör om hon hörde mig. Nu var det bara min make som hörde mig och han grät inte. Han visslade med - i varenda bit - och det gör mig galen! Någon gång kanske jag får vara ensam hemma, alltså till och med utan make, och då - DÅ ska här spelas.
Hur sant är inte det? Lördagen var en riktig höjdare med många roliga inslag både för oss och barnen, men nu när arvingarna väl är återbördade dell häjme så kommer det surt i efterhand. Gråt och skrik och jag och maken tittar på varandra som om den ene skulle förstå mer av vad som pågår än den andre. Det gör vi inte, varken jag eller han.
Jag spelade piano till långt in på natten mellan lördagen och söndagen. Det var så länge sedan jag kunde spela ostört en längre stund. Det blev nog närmare en och en halv timme och då avhandlade jag alla noter jag känner att jag fortfarande kan naggerscht neer. Minnet sitter i fingrarna, men det låter för bedrövligt! Pianot är ostämt, men det är inte hela förklaringen. All känsla i styckena är borta och kvar återstår ett par valpiga fingrar om ovant anstränger sig för att trycka ner rätt tangent. Min pianofröken, en parant men mycket sträng kvinna, skulle gråta i kör om hon hörde mig. Nu var det bara min make som hörde mig och han grät inte. Han visslade med - i varenda bit - och det gör mig galen! Någon gång kanske jag får vara ensam hemma, alltså till och med utan make, och då - DÅ ska här spelas.
Julmedley
Jag har spotifyat hem drygt 7 timmars julmusik. Det kanske räcker? Sedan hamnade jag på Youtube och då fastnade jag i det här. Så roligt och så bra:
lördag 28 november 2009
Energifråga
Energi. Solenergi och rörelseenergi. Dessa två i kombination när jag och maken tog en kort men rask promenad tillsammans i ett kylslaget och snabbt skymmande landskap. Ingen utav oss kan kalla sig energisk för tillfället, även om min signifikante andre fått mycket gjort den senaste tiden.
I fredags blev det klart: alla anhalter för honom i strävan efter att få framföra det ena tunga fordonet efter det andra är avklarade och det har han gjort med bravur. Inte för att det inte har kostat, både monetas och ovan nämnda energi.
Problemet med mig har varit att jag inte tycker att jag fått någonting gjort. Jag har "bara" fått det andra att flyta. Annat har fått stå tillbaka och jag önskar att jag hade varit en sådan där tapper person som utför allt med ett leende, utan att emellanåt bli lite bitter och gnällig. Men visst har det gått bra och nu börjar nästa äventyr.
Barnen är bortlånade och för kvällen finns trevligheter inbokade med middag och bio med goda, glada vänner. Det ger också energi. Dagens promenad fick mig att inse att det problematiska inte är att vi har så många bollar i luften som ska tas ned utan att det blir en massa krascher, utan snarare att vi inte har sett till att få tid att talas vid i den utsträckning vi kanske behöver.
Det dåliga samvetet borde jag skriva en avhandling om. Inte för att jag har det i någon egentlig utsträckning, men känslan lurar ofta runt hörnet. Att jobba heltid innebär färre minuter tillsammans med dem deras vakna tid. Att lämna bort dem på helgen är också lite jobbigt, men samtidigt skönt och nyttigt. Det är givande att få längta och påminnas om att de är de mest värdefulla jag har.
I fredags blev det klart: alla anhalter för honom i strävan efter att få framföra det ena tunga fordonet efter det andra är avklarade och det har han gjort med bravur. Inte för att det inte har kostat, både monetas och ovan nämnda energi.
Problemet med mig har varit att jag inte tycker att jag fått någonting gjort. Jag har "bara" fått det andra att flyta. Annat har fått stå tillbaka och jag önskar att jag hade varit en sådan där tapper person som utför allt med ett leende, utan att emellanåt bli lite bitter och gnällig. Men visst har det gått bra och nu börjar nästa äventyr.
Barnen är bortlånade och för kvällen finns trevligheter inbokade med middag och bio med goda, glada vänner. Det ger också energi. Dagens promenad fick mig att inse att det problematiska inte är att vi har så många bollar i luften som ska tas ned utan att det blir en massa krascher, utan snarare att vi inte har sett till att få tid att talas vid i den utsträckning vi kanske behöver.
Det dåliga samvetet borde jag skriva en avhandling om. Inte för att jag har det i någon egentlig utsträckning, men känslan lurar ofta runt hörnet. Att jobba heltid innebär färre minuter tillsammans med dem deras vakna tid. Att lämna bort dem på helgen är också lite jobbigt, men samtidigt skönt och nyttigt. Det är givande att få längta och påminnas om att de är de mest värdefulla jag har.
fredag 27 november 2009
Meeeen!
Nu är I-pod-eländet försvunnet igen. Vad i hela fridens helga dagar är det med den där manicken som gör att den utvecklar egna ben och kryper iväg till en dammig vrå (eller en överfull toalettgarderob som förra gången) och sedan gör sitt bästa för att förbli osynlig för det mänskliga ögat?!
Jag vet att jag hade den när jag städade, men att man och barn kom hem och började berätta saker för mig - så jag tog av mig den, rullade ihop sladden och lade den... ja, var någonstans? På ett bra ställe, kommer jag ihåg, av den enkla anledningen att lilleman INTE skulle hitta den och börja leka att det är en telefon och tre gånger i sekunden konstatera att "Kicki på jobbet, på jobbet Kicki".
Och nej, mina trogna kommenterare som tror att jag bor antingen i skafferiet eller i kylskåpet: den är inte där. (Jag har faktiskt kollat, till och med i grönsakslådan. Under morötterna. Och löken.)
Suck.
Jag vet att jag hade den när jag städade, men att man och barn kom hem och började berätta saker för mig - så jag tog av mig den, rullade ihop sladden och lade den... ja, var någonstans? På ett bra ställe, kommer jag ihåg, av den enkla anledningen att lilleman INTE skulle hitta den och börja leka att det är en telefon och tre gånger i sekunden konstatera att "Kicki på jobbet, på jobbet Kicki".
Och nej, mina trogna kommenterare som tror att jag bor antingen i skafferiet eller i kylskåpet: den är inte där. (Jag har faktiskt kollat, till och med i grönsakslådan. Under morötterna. Och löken.)
Suck.
torsdag 26 november 2009
För fem år sedan...
...föddes vårt första barn.
Efter tolv timmars förarbete, ett uttänjt bäcken, några liter blod fattigare, en operationsupplevelse rikare fick vi äntligen bekanta oss med varandra. Jag som trodde att det skulle kännas konstigt att åka hem med honom, som om han kanske inte var vår på riktigt - men det gjorde det inte. Han var min på ett sådant självklart sätt första gången jag höll honom i mina armar.
Första året med kaskadkräkningar, femton förkylningar på tolv månader, vällingvägran, avslutande amning, underbara leenden, första stegen, uppövade röstresurser men knappt några ord.
Andra året, även det nästan utan ord, men med tydligt kroppsspråk, vattkoppor blandat med mässling som en reaktion av BVC-sprutan, dagisångest, promenader och hemmavarande.
Tredje året, snart storebror, med exploderande språk, långa resonemang, teckningsvägran, morfarsdyrkan, blöjavslutning och nappbortläggning.
Fjärde året med lära läsa, lära skriva, långa förklaringar, prova på att rita, monster under sängen, tjuvar i skogen, skurkar på dagis, dataspelstestning, läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker, rita mera, ritar till Bolibompa.
Femte året? Det blir nog bra det med.
Efter tolv timmars förarbete, ett uttänjt bäcken, några liter blod fattigare, en operationsupplevelse rikare fick vi äntligen bekanta oss med varandra. Jag som trodde att det skulle kännas konstigt att åka hem med honom, som om han kanske inte var vår på riktigt - men det gjorde det inte. Han var min på ett sådant självklart sätt första gången jag höll honom i mina armar.
Första året med kaskadkräkningar, femton förkylningar på tolv månader, vällingvägran, avslutande amning, underbara leenden, första stegen, uppövade röstresurser men knappt några ord.
Andra året, även det nästan utan ord, men med tydligt kroppsspråk, vattkoppor blandat med mässling som en reaktion av BVC-sprutan, dagisångest, promenader och hemmavarande.
Tredje året, snart storebror, med exploderande språk, långa resonemang, teckningsvägran, morfarsdyrkan, blöjavslutning och nappbortläggning.
Fjärde året med lära läsa, lära skriva, långa förklaringar, prova på att rita, monster under sängen, tjuvar i skogen, skurkar på dagis, dataspelstestning, läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker, rita mera, ritar till Bolibompa.
Femte året? Det blir nog bra det med.
onsdag 25 november 2009
Det är bra
Det är bra att det är grått och disigt, för då syns det inte hur smutsiga fönster vi har.
Det är bra att Försäkringskassan inte har betalat ut makens ersättning ännu, för har man inga pengar så går det inga pengar.
Det är bra att saker och ting kör ihop sig på jobbet, för då får jag visa min kompetens och min påhittighet samt öva mig på att le stort trots att jag skriker inombords.
Det är bra att tåget går rakt genom stan, precis i rusningstider - både på morgonen och på eftermiddagen, för då stannar all trafik av fullständigt och jag får tid över till att fundera över viktiga saker i livet.
Det är också bra att alla karlar på jobbet tar sig var sin kopp kaffe under lunchtid utan att sätta på nytt, för då får jag känna att de lämnat en uppgift som enligt nedärvd fördelning tillhör mig som kvinna.
Hur läget är? Tack, det är bra.
Det är bra att Försäkringskassan inte har betalat ut makens ersättning ännu, för har man inga pengar så går det inga pengar.
Det är bra att saker och ting kör ihop sig på jobbet, för då får jag visa min kompetens och min påhittighet samt öva mig på att le stort trots att jag skriker inombords.
Det är bra att tåget går rakt genom stan, precis i rusningstider - både på morgonen och på eftermiddagen, för då stannar all trafik av fullständigt och jag får tid över till att fundera över viktiga saker i livet.
Det är också bra att alla karlar på jobbet tar sig var sin kopp kaffe under lunchtid utan att sätta på nytt, för då får jag känna att de lämnat en uppgift som enligt nedärvd fördelning tillhör mig som kvinna.
Hur läget är? Tack, det är bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)