Han är gullig ibland också

Ibland är han gullig också. Han är glad eller arg. Av eller på. Här är det banan som intas i takgungan och han är precis som sin mor och sin bror: det får inte gunga för mycket.

Orden sprutar ur den tandglesa munnen och han är som ett litet eko. Aj aj tärten är det mest användbara så han kan tala om om det svider där bak. Han har bajsat riktiga rövarbajsar som verkligen luktar skurk. Tänder? Allmänna bakterier från dagis? Höstavföring?

Åh, vad han oroar sig

Att ha barn får mig ständigt att analysera själv vad jag säger och hur jag ska pusha eller när jag ska backa. Samtidigt vill jag erkänna snart femåringens känslor och låta honom förstå att det är okej att känna och agera utifrån det. En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd... Jag vill att han ska tycka att det är intressant och gå och hämta en annan elefant istället för att oroa sig för att spindeltråden ska gå av.


Är det en del av någon utvecklingsfas att en snart femåring oroar sig för sådant han inte borde behöva bry sig om? Han lyssnar i bilen när jag och maken funderar över om vi kommer ut på E4:an genom att köra på ett visst sätt och så oroar han sig för det.

När dagisgruppen var i skogen, 20 meter från vägen, blir han ledsen och oroar sig för att de inte ska hitta hem igen. Han tänker för mycket känns det som ibland och jag skulle bara vilja säga åt honom att så länge det finns en vuxen i närheten så kommer allt att ordna sig. För så är det ju, oftast. Skulle han nu ha råoröta så kanske det skulle kunna gå snett någon gång, men risken är inte direkt överhängande.

Han har inte varit så här förr och kanske har det att göra med att han flyttat upp på stordagis samtidigt som han utforskar världen och upptäcker att den är så stor, så stor. Lias, Lias liten.

Den bistra sanningen

Jag har precis kommit hem efter en biokväll denna blanka måndag och det är med ett litet leende på läpparna. The ugly truth levererades med Gerard Butler och Katherine Hiegl. Den senare är både vacker och rolig och den förra är lite ful så där så att han blir riktigt intressant.

Hon är tv-producent för tv-bolaget med alldeles för få tittare. Han är killen som sänder från sitt garage och har fler tittare än det tidigare nämnda bolaget. Han anställs vid hennes bolag för att berätta den bistra sanningen om förhållanden och dating.

Mycket har man sett förr: öronsnäckan i hennes öra där han ger henne goda råd, planteringen där hon tillrättavisar en man i början av filmen och talar om att vatten på flaska är samma vatten som från kranen och i slutet av filmen beställer Butler kranvatten eftersom han - naturligtvis - tycker att det är samma sak. Hon ler och kommer till insikt.

Sedan kan man konstatera att dekadensen slutligen även nått Hollywood och därför är det här en romcom med mycket kuk, avsugningssnack, omskrivningar för att onanera och nakenanspelningar. Oväntat på ett sätt. Jag trodde att det skulle ta kring 50 år till för Hollywood och den pryda moralens väktare att komma dit.

Tillför det någonting? Nope.

Bland migränianer och blåmärken

Det har varit en skön helg med kroppsarbete i trädgårdar och lördagen avslutades med trettioårsfest. Trettioårsfesten i sin tur avslutades med ett brakfall av lilleman som slog sig ordentligt när han vickade med en stol och föll rakt på ett hemsnickrat plywoodgarage. Han grät länge, vilket är ovanligt, och tog sig mot huvudet och tjöt:
"Ölat! Ölat!"

Örat var alldeles rött och han fick sig en redig kyss på käken, i pannan och mot revbenen också. Det ilar av smärta i den egna kroppen när man ser det hända och det gjorde säkerligen ont för honom också. Att han inte lär sig, kan man ju tänka, men han fortsätter oförtrutet med sina våghalsiga expeditioner.

Idag är det lugnt. Söndag i sängen all over again, men det är skönt. Kroppsfrossan är tillbaka och allt i huvudet känns som om det vill komma ut. Skallbenet viker sig dock inte och orsakar en otrevlig känsla. Stackars migränianer som har så här och säkert värre än vad jag har det.

G'day.

En helt annan sorts idol

Public service. Jag ska aldrig klaga över tv-licensen igen. Gör jag det får någon slå mig. Jag har väl ingen faiblesse så där för Ingvar Oldsberg, men Här är ditt liv gör mig lite varm inuti och tårögd i ögonvrån.

Idag var det Jan Eliasson som satt leende tillbakalutad i fåtöljen. Vilken karl. Jag kan inte tänka mig en bättre representant för Sverige. Vi borde skicka honom utomlands i kungens ställe, låta honom spela för Tre Kronor, låta honom sjunga i Eurovisionschlagerfestivalen och göra honom till statsminister samtidigt som han får inneha en massa andra viktiga poster. Det skulle bli rätt mycket för honom att täcka, men världen skulle bli en bättre plats. Han är en sann idol. Ödmjukare man får man leta efter. (Kvinna också, för den delen. Inte att han är kvinna, utan att man får leta efter ödmjukare varelse alltså. Men det kanske ni fattade?)

Jag fick gåshud på armarna när de tog in Kofi Annan. Det är stort. Sedan Madeleine Albright. Kvinnan bakom uttrycket "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra." Tack och lov har de hållit storting på Tv-huset och sagt åt Oldsberg att han inte behöver avbryta sina engelsktalande gäster för att översätta till stammande svenska. Nu flyter samtalet och programmet blir precis så bra det någonsin kan bli.

Läskning

Att läskas. Det är dialektalt, va'? Att retas med någonting någon annan vill ha. Det sysslar mina kollegor med just nu. De befinner sig på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg och skickar sms och mms om och på författare som jag dreglar över.

Men jag har det bra här jag. Lite småkrasslig. Ute är det sossegrått på himlen, snålblåst och skitkallt. Det är tom tank på bilen, brödsmulor på golvet och skator har hackat hål på en kompostpåse ute på bron. Jag har fortfarande frossa, har ont i huvudet och nyser fjorton gånger på raken.

Så vad bryr jag mig om Thomas Boström? Att han är snygg och klok? Vad bryr jag mig om Mark Levengood och hans finlandssvenska idiom? Alla klokheter och underfundigheter? Vad bryr jag mig om Isabel Allende? Denna tjusiga, en av spansk litteraturs mest viktiga författare?

Jag ska starta en sådan där vad det då heter på Facebook. "Vi som inte åkte till Bok- och biblioteksmässan men som inte sitter hemma bittra för det." Jag kommer att ha 5000 medlemmar innan kvällen är över.

Socialisering på ett opretto sätt

Tänk, vad det är trevligt med föräldramöten. Möten mellan föräldrar, möten mellan föräldrar och personal. Att få höra tankarna bakom verksamheten som ju är pedagogisk. Jag tycker att jag borde vara yrkesskadad och hela tiden tänka i de banorna, men när jag lyssnade till personalen under kvällens information tänkte jag bara "Åh, vad de är duktiga!". Det blir ett spännande år.

Föräldrarna, mig själv inräknad, var rätt tramsiga, men det är också trevligt. Inga högtravande prettofrågor som ska avhandlas med viktig min. Det är roligt att få se mina barns förskolekompisars föräldrar. Vi hann till och med prata ihop oss om framtida lekträffar - vi som har barn som bor lite avsides och som man inte vill släppa längs vägen hur som helst.

Mitt i allt slog det mig, appropå lekträffar, att det nog vissa gånger är roligare för oss föräldrar att planera in när det ska ske, än vad barnen tycker. Men det är spännande att socialisera sig - oavsett ålder.