Lagerlöf 4ever

Mamma och pappa gick på PMU och hittade de här: En samling bestående av 12 i skinnband inbundna böcker av Selma Lagerlöf.

Jag skrev en B-uppsats om Kejsarn av Portugallien, 19 år gammal och tyckte att Jan i Skrolycka var en märklig man. Sjutton år senare förstår jag honom mycket bättre.

Ändå slår det mig: när jag gick på universitetet pratade min etiklärare med mig om skillnaden på bildning och kunskap. Jag jobbade hårt på min kunskap men har inte förstått det  här med bildning förrän alldeles nyligen (typ fem år sedan).

Intertextualiteten är det som kan få håret på mina armar att ställa sig upp lika säker som att någon  underdog (typ Island)slår ett mästarlag (typ Portugal). Och Portugal/Portugallien får väl vara sinnebilden för detta. När jag läser Monstret i natten av Mats Strandberg och förstår allt med Kristallsjön/Chrystal Lake och Jasse/Jason i hockeymasken.

Nu sitter jag här och tänker att jag och maken måste skaffa ett barn till, bara för att kalla honom för Ingmar om det blir en pojke och Gertrud om det blir en flicka. Jag älskar Jerusalem i alla dess former och om du inte har sett filmen måste du göra det. Låna den av mig, för den säljs inte längre. Nu. Nu är det semester.

Det här med schack, alltså...

Det blev en hård match där ingen direkt stod som vinnare. 

Åttaåringen vann för tredje gången och tillät skadeglädjen ta sig oproportionerligt stort uttryck. 

Det här är bara så vackert...

Det finns inget annat ord för det. En av de största av sitt slag tillsammans med en av de största av sitt slag. Tänk bort åttiotalsmusiken och titta på samspelet.

Hellre en zombieapokalyps...

Jag föredrar en zombieapokalyps framför att se Donald Trump som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Vid en zombieapokalyps finns det åtminstone en liten chans till överlevnad. 

Det finns inskränkta människor i den här världen och en släkting till mig är en av de värsta av sin sort - eller den mest framgångsrika i att se världen i svart eller vitt, hur man nu föredrar att se det. Hon har utgjutit sig över hur FRUKTANSVÄRT det är att en av personalen på dotterns skola har pratat om transpersoner som någonting som bör accepteras. Jag har varit tvungen att sitta på händerna för att tvinga dem att inte skriva obsceniteter om vad hon kan göra med sina högerkristna inskränktheter. Ja, hon bor i USA och nej, det är ingen ursäkt. 

Jag arbetar med några av de mest underbara människor som någonsin har beträtt denna jord. Punkt. 

Första dagen på långhelgsledigheten tillbringades i solen med en god bok - och som den var god. Om du inte har läst Stora små lögner, eller Öppnas i händelse av min död för den delen, så föreslår jag att du läser den/dem nu. Slut på meddelandet. 

Att sniffa lim

Att sniffa på lim är kanske inget jag skulle rekommendera, men det kan också vara alldeles, alldeles underbart. Jag går igenom 1900-talslitteraturen med mina elever just nu, vilket i runda slängar innebär att jag möter 60 individer - röstberättigade, unga vuxna, ibland små - som för första gången ska möta Nils Ferlin, Brecht, Södergran, Kristina Lugn, Tranströmer, Winnerbäck och Euskefeurat. Jag har världens bästa jobb.

Idag sniffade en elev på limtuben som gruppen hade fått för att klistra ihop en dikt av Nils Ferlin. "Barfotabarn" hade hackats upp i mindre delar för att de skulle få sätta ihop den till passande strofer och verser och en grupp började gräla med varandra eftersom någon menade att det inte rimmade. Någon annan gastade att "det måste väl för helvete inte rimma!". Ändå njuter jag, för de är engagerade i poesi. Vi lyssnar på Lars Winnerbäcks "Ballader om konsekvenser" och pratar om allusion. Om Pippi, Rasmus på luffen och Ronja. Om rim och symboler. Killen som sniffar på limmet får dessutom lära sim om Proust och hans lindblomste och madeleinekaka och hur smakerna och dofterna leder honom tillbaka till sin barndom - och samme pojke, välväxt och stor och liten på samma gång - kan prata om hur han kommer ihåg att limmet luktade precis så när han gick i sexårs...

Jag är full av energi, för första gången på sju år, och toknjuter. Pratar med maken om absolut helt och hållet oromantiska ting, typ vem som har följt med i en lastbil, om att folk tittar på en om man har gått ner i vikt eller om man har klippt och rakat sig, och samtidigt finns en känsla av romantik i det oromantiska. Bara en sån sak.

Barnen har kompisar, jag gör en saltinbakad fransyska, yngsta grabben käkar popcorn och tittar på roliga filmer... Livet är gott. Man kan behöva påminna sig om det ibland.

Ingen av oss hade särskilt tur när vi tänkte...

En helt vanlig måndagsmorgon i vårt hem (trodde jag i alla fall att det skulle bli). Jag steg upp lite tidigare än vanligt, åttaåringen kom på att han hade lite läxa att göra, så han följde med upp. Jag duschade och gjorde mig klar. Vid tjugo över sju tänkte jag att jag skulle ropa ner elvaåringen, eftersom han vill att jag väcker honom innan jag åker. Jag ropade, men fick inget svar. Jag gick upp, eftersom jag trodde att han satt på toaletten och kanske inte hörde mig. 

Toaletten var tom och elvaåringen var inte på sitt rum. Han fanns inte nere och inte i källaren. Jag gick ut och letade efter honom, men han fanns ingenstans så jag försökte ringa. Kom till röstbrevlådan. Åkte iväg med åttaåringen till fritte och sedan tillbaka för att leta den äldre. Förklaringar till hans bortavaro poppade upp: 

1. Någon har kommit in i huset under natten och endast tagit elvaåringen. 

2. Han har rymt hemifrån. 

3. Något övernaturligt... Nej. Jag visste att inget av ovanstående hade hänt, men jag fattade samtidigt ingenting. Jag åkte tillbaka och frågade åttaåringen om han hade träffat sin bror på morgonen. Svaret: ja, kanske, eller så var det igår. 

Enda förklaringen som jag såg det var att han hade åkt iväg med en tidigare buss, så jag åkte två byar bort för att kolla läget och fick leta en god stund innan jag äntligen fick syn på honom. Det var en tapper med tårögd son som fick syn på mig och förklaringen - han hade sett fel på klockan på en timme och skyndat iväg, eftersom han trodde att han var sen till bussen. Visst hade han märkt att ingen av hans klasskamrater satt på bussen och ingenting annat stämde heller, men han åkte vidare - med urladdad telefon och utan klocka. 

Så i eftermiddag, när jag retsamt frågade honom om han tänkte ta den tidiga eller sena bussen imorgon, höll han sig för skratt. Däremot himlade han med ögonen så våldsamt att jag blev rädd att de skulle fastna i det läget. 

Pride (Bread and Roses) - Filmtips

Året är 1984 och gruvarbetarna i Wales strejkar. Trots försök att svälta dem tillbaka till gruvan söker man stöd hos varandra på ett självklart sätt. Detta under en tid när solidaritet bland arbetare var arbetsgivarens värsta mardröm. 

Hjälp kommer från oväntat håll när en grupp gayaktivister bestämmer sig för att göra gruvarbetarnas sak till sin och startar en insamling för att hjälpa till. Inställningen och attityden till den typen av hjälp varierar och snart bildas två läger, inte bara utifrån hur du ser på homo-, bi- och transsexuella, utan även på hur länge du kan gå utan lön innan du börjar svikta i tron på fackföreningen. 

Filmen heter Pride och är, trots det blytunga gruvtemat och det faktum att detta också var en tid när många homosexuella (framför allt män) insjuknade i AIDS, en fantastiskt fin må-bra-rulle. Soundtracket, med alltifrån 80-talsmusik från discons gyllene era till vackra engelska folkvisor, är underskönt och karaktärerna är så där fantastiskt torrt brittiska. Den här filmen är i gott sällskap med t.ex. Torka aldrig tårar utan handskar när det gäller att belysa en tid som var svår, utifrån en fråga som är svår än i dag. Med de 20 år som har passerat är det passande att ställa sig frågan hur attityden, inställningen och kunskapen ser ut idag (inte så mycket gällande gruvarbetare, utan homo-, bi- och transsexuella). Det här är en film som rymmer så mycket kärlek och Bill Nighy, Imelda Staunton och Andrew Scott glänser ikapp med varandra. 

Sången som startar någon minut in i klippet ovan är så vacker att ögonen tåras. I sitt sammanhang är det lämpligt att utfärda en kraftig böl-varning, för det är så gripande, så gripande. Enjoy.