Champions Leauge och snögubbar som smälter ihjäl

Äldste sonen steg upp tidigt i morse och hann därmed se matchen PSG - Valencia innan skolan. Jag hade lovat att spela in matchen åt honom och 90 minuters Champions Leauge blev uppvärmningen inför dagens utmaningar.

Yngste sonen sitter mer och reflekterar över att han har kommit på faktumet att snögubbar smälter ihjäl när de är hungriga och dör.

Fifty Shades of jag vet inte vad, Gilla hata horan och En sekund i taget

Jag sitter här och roas, trots min feber och trots det skrala tv-utbudet. Anledningen? Jo, jag har läst Fifty shades of Grey och sitter och funderar på hur jag ska sammanfatta den läsupplevelsen. Snart insåg jag att jag nog inte kan, så jag googlade. Mycket riktigt: det visade sig att SvD:s recensent redan hade sammanfattat hela innehållet på ett föredömligt sätt.

Så gick jag till DN och de var naturligtvis snara att dra ett kulturellt strå till stacken. Bra jobbat. Inte alls krystat heller.

Jag hamnade på Youtube, där trailern till den kommande filmen bara ser sorglig ut och jag sitter och tänker att det finns duschkrämsreklam som är sexigare än det där. Jag har ingenting mer att tillägga.

Det skrivs däremot mycket bra ungdomslitteratur och två nyligen utlästa böcker är Gilla "Hata horan" av Johanna Nilsson och En sekund i taget av Sofia Nordin. Mer om dessa i Bokgalleriet.

Temperaturen är hög uti...

Maken: -...bla, bla, bla... egentligen inte så invecklat utan bla, bla, bla... freon är ju bäst bla, bla, bla... och det handlar om tryck och temperatur som bla, bla, bla... så med rätt tryck kan man bla, bla, bla... 

Jag: nickar, ler vid rätt tillfälle. Tänker: det här skulle jag aldrig kunna återberätta. Inte ens om mitt liv hängde på det. Så otroligt ointressant. Men han är ju gullig. Tur.

Med det här intresset för temperaturmätningar förväntar jag mig att när som helst få en mätare uppkörd i ...

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg skriver om föräldrarnas historia: om hur varje väg in i Auschwitz var ett helvete samtidigt som varje väg därifrån var ett mirakel. Mer om detta i Bokgalleriet.

Detta är en viktig bok. Alla böcker om den här mörka perioden i mänsklighetens historia är viktiga. De måste lyftas fram, diskuteras, delas.

Sådana här böcker har en speciell plats i mitt hjärta och har så haft sedan tonåren. Jag trodde nog först att det var en fas, men den är långvarig i så fall. Jag har aldrig tyckt om att frossa i andra människors lidande, utan värjer mig nog hellre för det, utan det jag tycker är så fantastiskt är berättelserna om överlevnaden, strategierna, hjältarna som ingrep, trots att de riskerade sina egna liv.

Titta gärna in på Forum för levande historia. Det finns mycket läsvärt där ute.

Torka aldrig tårar... del 2: Sjukdomen.

Torka aldrig tårar utan handskar, del 2: Sjukdomen. Läst och kommenterad i Bokgalleriet.

Bild från förlaget.

Verksamheten tillåter inte längre.

Jag har ringt till sonens rektor i dag och samtalat om personalfrågor, eftersom en personal fick sköta förskoleavdelningen en hel dag förra veckan när vikarie inte fanns att få för den andra som var sjuk. I detta ingår också att sätta sig ner och ringa vikarieanskaffningen och i värsta fall enskilda namn i jakten på en villig vikarie.

För något år sedan när svininfluensahotet hägrade fanns det en handlingsplan för att ringa hem föräldrar och i värsta fall stänga avdelningen om personal inte fanns att få tag på. Jag förstår inte skillnaden, svininfluensaepidemi eller inte, för om det inte finns personal kan verksamheten inte fungera. Personalen på förskolan är fantastisk och samtalet var inte menat som kritik. Vi hade ett trevligt och konstruktivt samtal och jag önskar att fler skulle ringa och påtala situationen, eftersom det verkar bita bättre om föräldrar/vårdnadshavare ringer än om personalen själva tar upp problemet.

Mycket av det jag ville tala med rektorn om förstår jag ju är personalfrågor som jag inte har med att göra, men jag nämnde dem ändå, eftersom jag ändå sitter här och tänker att man inte bara kan se på problemet från ett håll. Jag vet ju att pedagogen inte får någon kompensation som stämmer i paritet med arbetet hon har fått utföra.

Betänk ändå vilken skillnad det är i ett sådant här läge om man jämför med personaltätheten för bara något år sedan. Då klarade man av att gå en person kort. Då hade man möjlighet att plocka ut kompledighet när verksamheten tillät. Verksamheten tillåter inte längre. Den här kommunen har på ett mycket effektivt sätt gjort sig av med varenda barnskötare.

Ingen kommer att höja rösten om jag blir hemringd från mitt jobb. Inte jag och inte min rektor. Frågan är vad som skulle hända om skiftarbetaren på fabriken med de ymniga utsläppen blev hemringd? Eller kirurgen? Eller kärnfysikern? Snöröjaren? En lika intressant fråga är hur många av dessa som skulle arbeta en dag helt och hållet på egen hand om han eller hon stod helt utan kollega. Kirurgen gör det inte. Inte fabriksarbetaren heller. Snöröjaren skulle i alla fall inte jag vilja ha ute på vägarna om ingen kunde byta av honom så att han eller hon fick vila. På samma sätt finns det varken rim eller reson i att en ensam människa ska ha ansvar för 15 barn under en hel arbetsdag.

Det skulle vara intressant, det är allt jag säger. I kugghjulet som snurrar i samhällshjulet behövs alla: lokalvårdarna, ekonomerna, chaufförerna, snöröjarna, pedagogerna, socialarbetarna...

Äntligen lite bladblädder

Äntligen har det blivit lite bladblädder här hemma. Boken om Joe avslutades i dag och i morgon är det äntligen recensionsdag för uppföljningen till Matchad, Korsad.

Mer om Joe i Bokgalleriet.

En man som heter Ove leder fortfarande läsupplevelseligan i år.