Verksamheten tillåter inte längre.

Jag har ringt till sonens rektor i dag och samtalat om personalfrågor, eftersom en personal fick sköta förskoleavdelningen en hel dag förra veckan när vikarie inte fanns att få för den andra som var sjuk. I detta ingår också att sätta sig ner och ringa vikarieanskaffningen och i värsta fall enskilda namn i jakten på en villig vikarie.

För något år sedan när svininfluensahotet hägrade fanns det en handlingsplan för att ringa hem föräldrar och i värsta fall stänga avdelningen om personal inte fanns att få tag på. Jag förstår inte skillnaden, svininfluensaepidemi eller inte, för om det inte finns personal kan verksamheten inte fungera. Personalen på förskolan är fantastisk och samtalet var inte menat som kritik. Vi hade ett trevligt och konstruktivt samtal och jag önskar att fler skulle ringa och påtala situationen, eftersom det verkar bita bättre om föräldrar/vårdnadshavare ringer än om personalen själva tar upp problemet.

Mycket av det jag ville tala med rektorn om förstår jag ju är personalfrågor som jag inte har med att göra, men jag nämnde dem ändå, eftersom jag ändå sitter här och tänker att man inte bara kan se på problemet från ett håll. Jag vet ju att pedagogen inte får någon kompensation som stämmer i paritet med arbetet hon har fått utföra.

Betänk ändå vilken skillnad det är i ett sådant här läge om man jämför med personaltätheten för bara något år sedan. Då klarade man av att gå en person kort. Då hade man möjlighet att plocka ut kompledighet när verksamheten tillät. Verksamheten tillåter inte längre. Den här kommunen har på ett mycket effektivt sätt gjort sig av med varenda barnskötare.

Ingen kommer att höja rösten om jag blir hemringd från mitt jobb. Inte jag och inte min rektor. Frågan är vad som skulle hända om skiftarbetaren på fabriken med de ymniga utsläppen blev hemringd? Eller kirurgen? Eller kärnfysikern? Snöröjaren? En lika intressant fråga är hur många av dessa som skulle arbeta en dag helt och hållet på egen hand om han eller hon stod helt utan kollega. Kirurgen gör det inte. Inte fabriksarbetaren heller. Snöröjaren skulle i alla fall inte jag vilja ha ute på vägarna om ingen kunde byta av honom så att han eller hon fick vila. På samma sätt finns det varken rim eller reson i att en ensam människa ska ha ansvar för 15 barn under en hel arbetsdag.

Det skulle vara intressant, det är allt jag säger. I kugghjulet som snurrar i samhällshjulet behövs alla: lokalvårdarna, ekonomerna, chaufförerna, snöröjarna, pedagogerna, socialarbetarna...