Lärarlegitimationen är som strängteorin

Jag läser i DN att Skolverket har svårt att hinna med arbetet med lärarlegitimeringen. Det krävdes ingen högskoleutbildad konsekvensanalytiker för att komma fram till den slutsatsen och nu ber man vackert om utökad deadline. Hur skulle det vara om Skolverket skulle få arbeta under samma premisser som lärarkåren: se till att få jobbet gjort. Slit arslet av dig och jobba över utan att se röken av en övertidstimme eller utkompningsbar tid.

"När verksamheten tillåter" är ett diffust begrepp. Det är ungefär som strängteorin; genomförbart att synliggöra i teorin medan det är helt omöjligt i verkliga livet.

Jag gläder mig åt det lilla. Ytterligare en elev som inte kan låta bli att läsa. Det är ett litet steg för en svensklärare och ett gigantiskt steg för den människan.

Fyraårskontroll

Att gå på fyraårskontroll med min son är hisnande, på många sätt. Han har, utan inbördes ordning, himlat med ögonen, slagit sig för pannan, gjort segertecknet, utropat "Yes!", suckat och gapskrattat.

- Vad brukar du göra när du är på dagis då? frågar distriktssköterskan.
- Alltså, menar du förskolan? undrar fyraåringen som suger åt sig att han odelat innehar huvudrollen under dagens möte.
- Ja. Läser ni böcker?
- Ja.
- Brukar mamma läsa böcker?
- Ja, men inte på förskolan.

- Kan du rita en gubbe åt mig? undrade disktriktssköterskan och lade fram papper och kritor.
- Vem är det? undrade min son.
- Du får rita vem du vill.
- Du kan rita mig eller morfar, inflikade jag.
- Men ni är inga gubbar.

Vid hörseltestet fick han sitta med hörlurar - som han bestämt hävdade mer såg ut som hörselkåpor - och skulle flytta kulor på en kulram varje gång han hörde ett pip. Väl under testet fick han för sig att de olika pipen hade olika färger, så han funderade länge och väl över om de mörka pipen skulle vara svarta eller blå. Ljusa pip blev gula och vanliga pip blev röda. Vid ett annat tillfälle ville han inte flytta någon kula, eftersom han var fullt upptagen med att räkna hur många kulor han hade flyttat. Hon är rolig, vår BVC-sköterska, för hon bara skrattar och bockar av att han är ett riktigt A-barn.

Allt hade flytit på som en vårbäck om fyraåringen inte hade avslutat sessionen med att berätta att han skulle hem och spela Star Wars och att han där skulle skicka elektriska dödskulor mot de varelser som är hans fiender.

Arton artonåringar tar myrsteg bakom liten grabb

Fyraåringen fick följa med till mitt jobb i dag. Det ljus- och mörkrutiga golvet inbjöd till föreställningen att han bara skulle gå på de mörkgrå. Vi passerade eleverna i korrioren och de ställde sig upp för att följa efter oss, men promenadtakten var minst sagt långsam, vilket sonen såg till genom att noga överväga varje steg. När vi väl kom fram till dörren vände han sig om och fick syn på de arton artonåringarna som snällt tagit myrsteg bakom honom. Hans min var obetalbar och det händer också någonting i lärarhjärtat när man ser ett gäng tonåringar le stort åt ens barn.

Jag hör, men jag lyssnar inte

Italiensk afton i Lakafors med fransoser och bersikanare. Det är inte varje dag. Maken skulle ha varit med, men en dörr frös fast och han blev försenad. Någon frågade sedan; vilken dörr? Var han själv inlåst? Jag insåg först då att jag kanske borde ha lyssnat bättre, för jag kunde inte säga vilken dörr det verkligen gällde eller om han själv var instängd någonstans. Jag tror dock, och hoppas innerligt, att hjärnan skulle ha uppvisat något mer aktivitet om han verkligen hade bett om hjälp att komma ut.

Och för att tydliggöra: han var INTE inlåst någonstans och det var en dörr (eller en sida?) på lastbilen som kärvade i den extrema kylan.

Vår fyraåring filosoferade kring det här med bokstäver i dag:
- Elias börjar på E och morfar (Olle) slutar på E. Eeeeeeeelias. Mo-or-f-aa-r.
Då slog det honom att morfar inte alls slutade på E och minspelet är svårt att beskriva.

Jag har nystädat och sjuåringen leker med havregryn. Ja, men varför inte.

Grisluktigt värre

Jag har kokat mitt livs första fläsklägg. Jag och grislukten är inte kompatibla. Men så vedervärdigt vad det luktar gris.

Med - 31 på termometern är det givet att stanna inomhus. Vi har spelat datorspel och sjuåringen låter mig spela de tråkiga banorna (där man kör rymdskeppen) eftersom han inte klarar av det själv. Jag får dock duktigt med beröm när uppdragen är slutförda:
- Du är världens bästa mamma! Du är så duktig som klarar det där!

Puh. Då är det värt det.

Nu blir det film, fredagsmys och fruktsallad.

Döden döden

- Det är ju två som är döda. Berra är död och Sigge är död. Jag undrar hur det känns att vara död.
- Ja, jag vet inte, säger jag. Jag har aldrig varit död.
- Inte jag heller. Men det är nog do-donk, do-donk säger hjärtat och sen... (Han blir alldeles tyst.) Sen slår inte hjärtat och så är man död.
- Ja, så kan det vara.

Vi avhandlar de stora frågorna vid läggdags och döden är inte ett dugg mer begriplig för en vuxen än för en fyraåring.

Facilitetsavgifter

Yngste sonen har en osviklig förmåga att bli kissnödig när vi är på det lilla affärscentrat inne i stan. Pojken, som aldrig erkänner annars att han vill kissa, kommer på det när vi passerar dörren med skylten som talar om att det kostar fem riksdaler att besöka faciliteterna. Jag uppskattar kostnaden för toalettbesöken till ungefär hundra kronor vid det här laget.

Annars har dagen bjudit på en lång diskussion om vilka ord som räknas som könsord och vilka som bara är oerhört fula. Det blev ett riktigt intressant samtal och mina många sextonåringar visar gott omdöme (inför sin fröken i alla fall).

Jag läste bokklubbsboken, Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper, i går och måste säga att det här är en ny favoritförfattare. Han är oerhört verbal och ruggigt rolig samtidigt som han kan skriva om svåra ämnen. Det kniper lite i hjärtat innan man måste skratta åt nästa roliga formulering.

Liten läslogg i Bokgalleriet.