Sådant man kan prata om medan man kissar i gräset

Jag hann träffa min man som hastigast i dag. Eller träffas och träffas. Vi möttes i var sin bil, körande åt olika håll, men jag hann slänga upp handen till hälsning i alla fall.

En hård fotbollsträning för sexåringarna resulterade i en blödande näsa för min sexåring. En annan, pytteliten sexåring, skickade iväg ett imponerande hårt skott rätt i nyllet på min grabb. När de senare under träningen skulle öva på att skjuta meddelade den pyttelille att han inte behövde träna, för han kunde redan så bra. Det är härligt med sexåringars ödmjukhet.

Treåringen gör sitt bästa för att pinka in sitt revir runt hela Piteå Kommun. I dag hann han kissa två gånger under broderns fotbollsträning. När jag stod och höll i honom kom en förskolekompis och ställde sig nära.
- Hej.
- Hej.
- Vad gör du?
- Jag kissar.
- Jaha.
Tystnad.
- Har du sett vad jag har.
- Vad?
- En Ben 10-flaska.
- Ååå. Jag har Blixten på min tröja.
- Åååå.

Ett nytt läsår...

Señor Peregrino avklarad i går förmiddag, ombloggad i Bokgalleriet och i dag har jag tagit mig an Gargoylen.

Det börjar lovande, det nya läsåret.

Är jag småaktig?

Om jag hade varit en sådan som svurit högt så hade jag gjort det. Jag har svurit i det tysta och vet att det egentligen också räknas, men när det handlar om att svära eller att helt och hållet koka över så... Utan att gå in på detaljer så undrar jag bara om vi inte kan vara överens om att en heltid borde vara en heltid? Visst - och ursäkta den överdrivet retoriska frågan - är det konstigt om jag ska jobba 115 timmar mer/år än en kollega som också har en heltid? Eller är jag småaktig om jag protesterar?

Varmt! Treåringen ville köpa glass från glassbilen för en lyckopeng, så det han fick.

En klarblå himmel blev plötsligt ofattbart mörk. Ute är det 27 grader i skuggan men det blåser som attan. När det blir vindstilla invaderas vi av miljarders små flugot. De är minimala och jag har redan blivit biten. Schwedan redan?

Jag har rest en berlinsk nätmur framför ytterdörren. Jag hittade nät, helt oförhappandes, i en garderob och pang, pang, pang så hade jag smällt upp den med en häftpistol. Det kunde ha gjorts snyggare men inte snabbare.

Gott nytt år?

Jag har en annan årsuppfattning än januari-december. Det här är slutet av det gamla året för mig. Juni är sista månaden och sedan börjar det nya ungefär när skolan slutar. Jag är därför i slutfasen av arbetet, i slutfasen av ryggsäckspackande till förskolor, i slutfasen av planer och planeringar - men i början av att ge nya löften.

Jag ska bli bättre på att göra det ena och det andra, men framförallt bättre på att ta mig tid till sådant jag verkligen vill göra. Happy wife, happy life, brukar vi skoja i det här huset. Fler promenader, även om det blir på crosstrainern framför tv:n de kvällar maken är borta. Fler filmer som gör mig på bra humör - jag såg en senast i går som var riktigt fin; Alex & Emma. Småbanal, men som bjöd på sköna skratt. Fler goda böcker att lägga till i Bokgalleriet. Just nu är det bokklubbsboken Señor Peregrino som är en skön läsupplevelse. Jag missade dock kvällens bokklubb, eftersom jag är oförskämt klantig.

En period att lämna bakom sig och en ny som väntar. Maken började sitt nya jobb i dag och det blir spännande att höra hur han upplever det. Ett stort orosmoment för mig är hur jag ska få ihop den stundande italienresan med att han har påbörjat det nya jobbet, men jag hoppas och tror att det ska ordna sig.

Gott nytt år då?

Norrlands svårmod

Jag köpte romanen Norrlands svårmod på Arlanda innan avfärden mot Frankrike. Det är först i efterhand jag småler åt idiotin att ta med sig norrlands svårmod utomlands. Det finns ju redan fast förankrat i min norrbottniska själ. Jag höll i den mycket motvilligt efter att ha läst ett par sidor eftersom jag störde mig på en ynka formulering, men efter en si så där femtio avverkade var jag fast.

Den är inte helt okomplicerad, varken att läsa eller att skriva om, och just nu skriver jag sämre än någonsin. Jag har skrivit mer om romanen här. Det är ingen styrsel på någonting längre, så just nu är jag bara glad att jag är läskunnig. Nu laddar jag i stället upp en liten bokhög inför sommarlovet. Det är närmare än någonsin.

Kärlek och straff

Jag får ca 300 pussar och kramar av barnen varje timme. Lika ofta ska jag straffas för att jag har varit borta åtta dagar.
- Jag tycker att det är tråkigt att du är hemma, säger lilleman.
- Jag tycker inte att det är bra att du kom hem, säger han andra gånger.

Sexåringen reagerar mer med känslighet. Han behöver millimeterrättvisa med exakt lika många kramar, pussar och pannkaksbitar som lillebror. Om jag har kliat lillebror på ryggen vid läggdags så måste jag klia även honom.

Dagen har bjudit på loppis, hamburgare, utrensning av frysbox, dataspelande och gräsklippande. Ute visar vädret upp alla sina sidor och blåsten, med tromber och strömlöshet på sitt samvete, livade upp dagen rejält.

Veckan som "gott"

En sammanfattning av veckan som gått, eller ska jag säga veckan som "gott". Som inneboende hos en tvättäkta fransos har jag och min kollega tillbringat tid i Caen och kustbyarna i Normandie. Jag hann sakna barnen och maken varje kväll, i ungefär sju sekunder, innan jag utmattad somnade. Några av de lärdomar jag tagit del av är:

~ Man kan äta ost till dess man ser ut att vara gravid i sjunde månaden. Jag fick födslovärkar och nästa morgon föddes en liten chèvre på 3,5 kg.

~ När man stiger av på flygplasten i Paris går verkligen alla kvinnor omkring i höga klackar. Ni skulle ha sett vår busschaufförska. Tighta jeans, en leopardtopp, höga klackar och burriga lockar.

~ Alla röker. Överallt. Basta.

~ Åtta dagar med fullspäckat program är på en och samma gång en njutning och tortyr.

~ Sjutton ungdomar kan vara intresserade av religion, historia och kultur när de inte måste lyssna. Vi har pratat om halva bibeln, hela Andra Världskriget, slaget vid Hastings, klosterlöften och påvedömen, allt under frågor och skratt.

~ De franska stoppskyltarna är bara dekorationer. De fyller ingen funktion över huvud taget.

Väl hemma kände jag glädje över att få krama min man, pussa på mina sovande barn och dricka vatten direkt ur kranen. Barnen vaknade 05.10 och det är nog enda gången jag har tyckt att det var riktigt mysigt. Nu surrar de omkring mig som små bin och kommer för att tanka pussar och kramar med jämna mellanrum.

Gold beach, Arromanches