En helvetes vinter

Nej, det är inte sexåringen som har svurit igen, utan jag har läst romanen En helvetes vinter av Daniel Woodrell. Ute här hos mig råder värsta fimbulavintern och efter att ha läst om sju nyanser av snö känner jag mig just nu kall så in i märgen. Det är nog ingenting i jämförelse med sextonåriga hjältinnan Ree som i ett helvetiskt vinterlandskap tar hand om sina två småbröder eftersom hon har en psykiskt sjuk mamma och en pappa som specialiserat sig på knarkframställning.

När fadern försvinner upptäcker hon att han har använt huset och de få tillgångar familjen har åt att ställa borgen och enda sättet att behålla huset är att finna fadern, död eller levande.

Jag ska inte berätta mycket mer om den just nu, eftersom vi ska diskutera romanen i bokklubben och jag tror att jag spar mina tankar till dess. Jag kan dock avslöja att den är läsvärd.

En treårings känsloliv

Dramatiken står treåringen för i det här huset. Jag kom hem från jobbet och var hemma tre timmar innan det var dags att äta middag med kollegiet på Doktorsvillan.
- Klä av dig igen, sa treåringen med rynkad panna.
- Nej, jag ska åka och äta middag med mina jobbarkompisar, svarade jag.
- Men klä av dig!
- Nej, nu ska jag åka. Ha det bra i kväll.
- Men! Mamma! Du är så mjuuuuk!
- Ja, men pappa är ju hemma.
- Men DU är mjuk.
- Ja och jag kommer hem senare.
- Men du har ju redan varit borta en gång i dag.

Det är svårt att argumentera mot. Så nu sitter jag här, alldeles mätt och alldeles mjuk.

Filmfail

Jag sitter och tittar på slutet av filmen The Proposal. Sandra Bullock skrider fram mot altaret, på god väg att gifta sig med sin assistent för att förhindra att hon ska utvisas till Kanada. Textningen lyder:
- Har du tappat bort den här, din eländiga turk?

Jag anar att textningen hör till en helt annan film. Vilken vet jag inte. Roligt blir det.

Status quo

Status quo ante bellom. Vi sitter här i oförändrat tillstånd.

Snor ute, snor inne, snor i hjärta, snor i sinne. Feber i pojkarna och svinkallt ute.

Jag är glad att jag har jobbat i går och i dag. Om jag tvingas lyssna till ytterligare en signaturmelodi till ytterligare en hjärndöd serie på barnkanalerna så skriker jag. Värre tortyrredskap får man leta efter.

Jag är också glad över att jag har jobbat av den anledningen att jag tycker att jag har så roligt jobb. Ta en klass full av grabbar, släng in ett ganska svårt uppdrag, luta dig tillbaka och iakttag när de löser uppgiften tillsammans. Kommentarerna är obetalbara och med tonfall och ordval är kafferasten räddad.

Piller och droger

Jag kände mig pigg, så det var således min tur att jobba och makens tur att VAB:a. Vid lunch tog jag en ipren för att bli av med den bultande huvudvärken. Det är segdraget det här!

På eftermiddagen fick vi besök av narkotikapolisen som berättade om droger. (Alltså kollegiet. Inte jag och maken.) Vi satt som andäktiga blåbär och rodnade över vår okunnighet. Jag får god lust att uppmana alla föräldrar att tjuvläsa sms på barnens mobiltelefoner, att de ska hacka deras MSN och Facebook-konton.

Barnen visar inga tecken på att bli bättre, men i dag har de i alla fall gjort goda försök att sova bort det onda. Ute är det kallt. För den som missat den detaljen, tänkte jag.

Alla chokladhjärtans dag

Jag köpte chokladhjärtan till min make i dag. Nu har jag snart ätit upp alla själv. Det är kärlek det. Han hade inte köpt någonting till mig, så det kan han gott bjuda på.

Jag önskar att jag kunde säga att barnen sover fridfullt i sina sängar, men varför ljuga? De sover feberaktigt i sina sängar. Den ene yrade i går och sjöng halva Blinka lilla innan han låg och höll en lång monolog om hur sången sedan fortsätter. Den andre ligger och ritar cirklar i luften och mumlar "...och sen går det så hääääär, och sen så häääär och så så häääääär."

Jag gillar väder och - 30 är alltid intressant, bara inte så länge.

Gradering

Sexåringen hade feber i går och i natt. Ingenting just nu.

Treåringen har 38,6 men springer omkring som vore han feberfri.

Vi har sovit med sovrumsfönstret öppet i natt eftersom treåringen vägrade ta febernedsättande och mycket sakligt argumenterade emot mig när han hade över 40 grader i natt.

Ute var det - 31 under natten och morgonen och det är ganska skönt att inte behöva åka i väg någonstans. All planering och alla möjligheter att göra någonting vettigt av det jag har satt i gång på jobbet är helkört så det är bara att luta sig tillbaka och jobba på att ta livet av förkylningen som vägrar släppa taget.