Jag bara älskar Simon Pegg, så där är succén ett faktum, men i den här filmen är han flankerad av en hysteriskt rolig Lake Bell som visar sig ha en komisk ådra av gigantiska mått. Minspelet, accenten (hon är född i N. Y.) och återigen timingen.
34-åriga Nancy är på väg till sina föräldrar för att fira deras 40 år tillsammans. På tåget träffar hon en tjugofyraårig triatlonmästarinna som dessutom är framgångsrik på jobbet och som har en optimistisk syn på livet. Nancy suckar och tycker att den yngre kvinnan har mycket att lära.
Förvecklingar gör att Nancy står på den andra kvinnans mötesplats när hennes blind date dyker upp. Det klickar direkt och de hinner med en hektisk eftermiddag och kväll innan missförståndet uppdagas.
Det märkliga med den här filmen är att alla ingredienser för att göra en romantisk komedi till en riktigt cheesy tillställning finns, men istället blir resultatet en sufflé: ni vet, när det finns ett kritiskt ögonblick när allt riskerar att sjunka ihop och bli en platt anrättning. Det händer inte här, mycket tack vare det torra brittiska som jag fullkomligt älskar, och sufflén står där pösig och lyckad ända fram till eftertexterna.
Lake Bell är något så sällsynt som en kvinna med en komik som går rakt genom rutan. Det är ovanligt att se kvinnor i en bärande roll som får göra sådant som man annars mest ser män göra på film. Hon har matrester mellan tänderna, fäller plumpa kommentarer, smyger sig in på herrtoaletten och kräks senare mot en tegelvägg -samtidigt som hon är helt bedårande. En annan favorit är Kristen Wiig som faktiskt får göra allt ovanstående hon också.
Filmen är klart sevärd, både för kvinnor och män, och på tal om det: det handlar om människor i en ålder jag själv kan relatera till, alltså 35 och uppåt. Vi har inte sett oss mätta på sådana filmer hittills, eller hur?
1 kommentar:
Tack för tipset! Väldigt fånig, men oerhört charmig och precis så där må-braig som en film behöver vara ibland.
Skicka en kommentar