Om vi dör ska syrran få barnen, jag hurves åt tonåren och har varit kär i Lilla huset på prärien-pappan (vem har inte det?)

Jag fick en bloggutmaning av Frida. Jag antar den, besvarar den, men skickar den inte vidare = ). Min bloggbesökarlista är kort och jag surfar inte runt på samma sätt i dag som jag gjorde tidigare. Det är som om Internet har tagit slut för mig.

Åtta saker om mig, hemliga eller inte så hemliga, men här kommer de:

~ Jag tänker ofta på vilken relation jag kommer att ha till mina barn när de är vuxna. Jag tänker nog på det minst en gång om dagen. Jag tänker också på vilken relation de kommer att ha till varandra. Skräckblandad förtjusning, detta är ditt sanna ansikte.

~ Jag kommer ihåg första gången jag såg Sound of music. Mamma sa att jag skulle komma och sätta mig och jag ville inte, men hon sa att jag nog skulle tycka att filmen var bra. Det enda som upptog mina tankar efter det var hur jag skulle få tag på filmen så att jag kunde titta på den igen. Jag har i dagsläget sett den säkert trettio gånger.

~ Jag har ett filmintresse som är större än vad jag själv egentligen har förstått.

~ Jag var kär i Lilla Huset På Prärien-pappan Charles när jag var liten. Jag var också kär i Superman. Två mörkhåriga karlar med rättspatos nog att fylla var sitt århundrade.

~ Jag dagdrömmer ofta om att någon ska knacka på min dörr, eller kontakta mig på valfritt sätt, och erbjuda mig ett jobb som helt uppenbart är skräddarsytt för mig. Ett jobb som jag knappt själv har förstått att jag är ämnad för men som jag med glädje - och oväntat stort självförtroende - tar mig an.

~ Många pratar nostalgiskt om tonåren. Jag hurves. Höuwa.

~ Jag längtar till dess jag fyller fyrtio. Det verkar på många sätt vara en vacker ålder. 

~  Jag är helt irrationell när det gäller vissa saker, t.ex. flygning. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara orolig över hur det ska gå för barnen. När jag åkte till Italien tänkte jag att det skulle vara okej att dö, eftersom Maken fanns kvar på terra firma och kunde ta hand om barnen. När vi åkte till Sthlm hela familjen tänkte jag att det var okej att dö, eftersom alla skulle dö tillsammans om vi kraschade. När jag och maken åkte ensamma till Sthlm tänkte jag att "undrar om alla vet att syrran får barnen om vi dör?". Nåja, nu finns det här i skrift i alla fall om detta någon gång skulle inträffa. Hanna. Du får barnen. Blir det bra?