Mina referenser

Sjuårige sonen, när vi är hos mormor och morfar:
- Mamma, är du snäll att du far hem och hämtar min cykel?
- Nej, tyvärr. Det hinner jag inte.
Tystnad ett ögonblick. Sedan:
- Det här kommer inte att se bra ut i dina referenser!

Kanske inte på torsdagar, bara?

En mors tålamod är som en tandkrämstub: hur mycket du än förbrukar finns det ändå alltid lite kvar. Det stämmer inte på mig. Den här tuben är tom. Det är som ett batteri i en uttjänt mobiltelefon. Det kan verka som om det finns mycket kraft kvar, men plötsligt är det tomt.

En mor är bara så lycklig som sitt sorgsnaste barn. Jag har inte så sorgsna barn. Jag har glada barn som stångas viljemässigt. Varje. Dag. Varje. Vaken. Stund. Allt går att säga emot. Allt går att argumentera. Allt går att vända och vrida. Lite. Till. Jag vill att mina grabbar ska växa upp som självständiga individer, som ifrågasätter och är källkritiska. Kanske inte på torsdagar bara?

Vintern är ett fyllo som aldrig vill gå hem

Vintern är som ett fyllo som aldrig vill gå hem, skriver Marcus Birro i en krönika i dag. Det var mycket annat som också var läsvärt också, så klicka vidare.

 En fantastisk nyhet presenterades i DN i dag. Läs här om Margareta Winberg som du aldrig har sett henne förut. Mer middagar åt fotfolket.

 I övrigt kan jag bara konstatera att det finns så mycket tokigt folk där ute. Jag har träffat två av dem i dag och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är nästan så att jag vill införa en kvotering gällande dumheter, eftersom de här två, av varandra oberoende personerna, har slagit något sorts (botten)rekord. Det är säkert skadligt för naturen, så dumt som det blev.

Hela familjen har bytt däck på bilen i dag. Jag och pappan gjorde det mesta medan Harry Potter d.ä. och Harry Potter d.y. hade annat för sig. Men trevligt är det, att ta vara på varje vaken minut tillsammans. Varje sovande minut också, om man ska vara petnoga.

Eld är här

Uppföljaren till Cirkeln kom med posten i dag och jag läser heller den än spelar Rumble. Bara en sådan sak. Introduktionen av de utvalda är över och nu händer det grejer. Eld, heter boken och jag sitter provat två timmar i morgon så det blir nog bra. Genrespecifikt för fantasy är att den rådande idyllen störs av ett orosmoment, t.ex. att våren dröjer... Låter det bekant? Allvarligt. Torka upp nu. Vi har mer lera och grus inne än ute snart.

Till Mordor med en ring då?

När det ser ut så här när man stiger upp hinner man oroa sig för att det är en sådan där dag när Gandalf kommer att knacka på för att berätta att vi måste ge oss av till Mordor och förstöra en ring.

För att det ska vara riktig fantasy bör berättelsen börja i frodig idyll. Sedan ska oron smyga sig på och sedan ska helvetet bryta ut.

Det där med idyll lyser med sin frånvaro medan oron ibland är påtaglig : )faktiskt, nej. Jag har ovanligt bra koll på tillvaron med kontroll över arbetssituation och familjeliv. Jag har varit på en riktigt trevlig bokklubbskväll med god mat och fantastiskt mycket bokprat. En kväll hemifrån med grillad mat och söt efterrätt var precis vad jag behövde.

Barnen är inte vana vid att jag är förlupen en enda kväll och jag möts av kramar, eftersom de tycker att det var så länge sedan vi sågs. Perspektiven är olika, men det är trevligt att komma hem.

Grabbnävar i axeln och kärva leenden

Tiden går snabbare på våren, eller? Nu rullar dagarna på och det är morgon och kväll och jag hinner bara blinka där emellan. Det är hockey (och jag vet inte, men unnar man SAIK någonting?) och det är fotboll (Bayern München - Real Madrid). Det är Mästarnas mästare och Harry Potter...

På jobbet håller mina elever sina mest fantastiska tal någonsin. Jag förundras över deras utveckling och ryser av välbehag. De känner det själva. Det där ögonblicket när någonting händer som gör att situationen blir mer skarp än vad de hade kunnat föreställa sig. Grabbar som vill visa sitt gillande, men eftersom det bara är tillåtet att kramas på fotbollsplaner så kör de in en grabbig näve i axeln på sin kompis och nickar fram en kärv uppskattning.
- Det här blev bra, det känner ni va? frågar jag efteråt.
- Japp, blir det sammanfattande svaret.

Vingardium Leviosa, ärrskalle

Vi har läst boken och spelat spelet, men det blev en helt annan sak att se filmen. Nu lever vi och andas Harry Potter.

Det skruvas av antenner från radiostyrda enheter så att de kan förvandlas till trollstavar. En sliten Batman-mantel blir en osynlighetsmantel. När jag ligger kvar och drar mig i sängen på morgonen för att barnen leker så bra har grabbarna ritat ärr i pannan på varandra med en svart penna och flyttar omkring på mina blomkrukor eftersom de övar på Vingardium Leviosa-trollformeln.

Så nu dödas här basilisker, troll och Voldemortar i parti och minut. Skönt. Att ha huset säkrat på så många sätt, alltså.