söndag 4 augusti 2013

Utvisningsbesked

En liten flicka i byn har fått ett utvisningsbesked och plötsligt blev världen en annan plats. Ord står mot ord och orden "saknar skäl för att stanna" blir ord som säger mycket om vårt samhälle i dag. Jag kommer att tänka på Euskefeurats låt Flyktingarna där egentligen allt sammanfattas. De sista orden blir dock mest rörande, där man frågar sig om det är de eller vi som mest saknar själ. Vill du lyssna på sången finns den på Spotify eller så kan du lyssna här på Youtube. 


FLYKTINGARNA

Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna,
tog stövlarna på och knallade ut
jag gick bort till vebon och tog en av yxorna
Nu var det över. Nu var det slut.

Nere vid sjön såg jag föräldragården
där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
och demens tvingat in henne på åldringsvården
Ända sen dess hade kåken stått tom            
   
              Det var nångång i slutet av sommarn det hände
               jag fick besök utav sonhustrun min
               Hon bad om hjälp för några hon kände
               Inom en vecka så flytta dom in

Språket det kunde jag inte begripa
Men med miner och gester kom vi en bit
Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa
och att det var därför som dom kommit hit
             
               Svårast av allt var nog ändå att fatta
               att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
               Här blev förhörda och ifrågasatta
               och tvingades hålla sig gömda på nytt

Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
Med lamporna på för att känna sig trygg
Mannen bar märken från cigaretter
Som vakterna hade bränt in i hans rygg
             
               Pojken var ängslig, vem kunde väl veta
               Vad han varit med om för slags jävulstyg
               Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
               Hur pojken smög efter och titta, i smyg

Sommarn blev höst. Hösten blev vinter.
Mörkret var tungt. Vintern var svår.
Sonhustrun kom med julhyacinter.
Vi överlevde. Vintern blev vår.               

               Han laga köksklockan som hade stannat
               sen blev han tårögd och krama min hand
               Hon bjöd på bröd som smaka nåt annat
               Hon sov med lamporna släckta, ibland

Pojken han övervann tvivel och tvekan
Han fick ett metspö som bara var hans
Ibland så satt vi i timmar i ekan
Allting var enkelt, Framtiden fanns.           

           Klockan fyra på natten, med utvisningsorder
           Kom åtta poliser. Aktionen var snabb.
           I båthuset väntar ett metspö. Det står där
           och väntar förgäves på en femårig grabb

Själv står jag med yxan i näven och ser ingen
anledning att nånsin flagga nå mer
Flaggan den postar jag väl till regeringen
Flaggstången den ska jag fan hugga ner       
        

               Det sas att dom saknade skäl att få stanna
               Medmänsklighet. Ajöss och farväl.
               Fast jag är kvar undrar jag lik förbannat
               Är det dom eller vi, som mest saknar själ

söndag 28 juli 2013

En bok min man kan tänka sig att läsa

Det är inte ofta, men det händer. Jag tassar lite försiktigt och hyssjar på barnen och viskar de smått ofattbara orden "Pappa läser". Inte för att det råder någon större risk för att de skulle ropa på honom istället för på mig, men ändå.

Jacobs värld handlar om en autistisk pojke som blir mordmisstänkt på sin personliga assistent Jess. Hela boken är ett vittnesmål om hur en person diagnostiserad med Aspergers fungerar (eller inte fungerar). Eftersom min man i sitt CV kan skriva in ett drygt decennium av arbete med elever med samma diagnos blev den här boken intressant även för honom. Han tittar upp då och då och talar om att det här stämmer, så här var det för den ene och så här för den andre. Jacob i boken får klä skott för flera av de här personlighetsdragen, men det fungerar mycket bra. Mer om boken i Bokgalleriet.

Här har det bakats bullar och bröd. Ovan nämnda make har dock glömt stänga frysen ordentligt, så det blev till att avsluta kvällen med avfrostning innan infrysning av ovan nämnda bullar och bröd. Samtidigt kan jag inte klaga på honom eftersom han varken sa ett ljud eller ens lyfte ett ögonbryn när jag kraschade en fönsterruta tidigare i sommar.

fredag 26 juli 2013

Vi hoppar på katter.

Vi ritar katter på papper.
Vi klipper ut katter.
Vi sätter katter på studsmatta.
Vi hoppar på katter.

Katter går sönder.
Vi skrattar rått.

Vi går in i hus.
Vi ritar nya katter.
Vi klipper ut nya katter.
Vi sätter katter på studsmatta.
Vi hoppar...  Ja. Ni fattar.

onsdag 24 juli 2013

Barnen är lättroade

Barnen är lättroade. De fyller munnen med vatten och låtsas att de kräks. Jag är så stolt.

fredag 19 juli 2013

Jag sa aldrig att jag ville ÄTA det...

Vi handlar inför liten campingresa.
Femåringen håller upp en ätbar sak och frågar: - Kan vi köpa det här?
- Ja, okej då. (Det är ju ändå semester.)

På liten campingresa:
- Du, vill du ha en sån här? (Håller upp den ätbara saken som femåringen ville köpa på affären.)
- Nej.
- Men du ville ju köpa det?
- Ja, jag ville köpa det, men jag sa aldrig att jag ville ÄTA det.

Nåmen. Mitt misstag då.

söndag 7 juli 2013

Monster under sängen

Femåringen följer troligtvis instruktionsboken för hur ett barn utvecklas. Just den här kvällen var han så trött att han sade att hans ögon tårades. När vi borstade tänderna förde han bort min hand som höll tandborsten och sa:
- Det är en sak jag måste säga och det är att jag vill sova i storsängen i natt.
- Jaha. Det blir ganska trångt och varmt. Varför vill du sova med mig? frågade jag.
- För att jag tror att det är ett monster under min säng.
- Ja... Fast det finns ju inga monster.
- Nej, men när jag känner att jag är törstig och måste gå och dricka så tror jag att någon kommer att sträcka ut en arm och ta tag i mina fötter, sade femåringen med darrande stämma.
- Jag förstår. Men du har ju en massa lådor under din säng, så jag tror faktiskt inte att det skulle rymmas ett monster under sängen.
- Men om det är en superhjälte så kan ju han göra sig jättesmal eller så syns han inte alls och då ryms han ju där.
- Jo, så är det ju. Men superhjältar brukar ju vara goda och snälla.
- Ja, men någon har berättat för mig att det finns onda människor.
    Jag med hjärtat i halsgropen. Hur vet han det? Varför tänker han på det just nu?
- Ja, det gör det, men jag och pappa finns ju alltid här och du kan alltid ropa på någon av oss, så kommer vi direkt.
- Men får jag sova i storsängen?
- Det är klart att du får.
    Femåringen slappnar av med hela kroppen och ser så lättad ut att jag själv vill börja gråta.

Jag hinner tänka att det är så mycket mina barn inte vet om livet. De vet att det finns onda människor. De vet att jag och maken är deras trygghet och den insikten är för mig större än jag vet inte vad. Jag hinner tänka på alla barn som inte är trygga i sitt eget hem. På alla som inte får sova i storsängen.

Sedan kommer storebroren, snart nioåringen, in till storsängen och säger:
- Men du. Om du lär dig karate så kan du ju sparka monstret i magen. Och om du har en tandborste (vilket nioåringen precis hade) så kan du ju peta honom i ögat så att han inte ser någonting och sedan kan du sparka honom.
    Femåringen håller på att skratta ihjäl sig och trycket över bröstet lättar lite. Denna dagen ett liv.

torsdag 4 juli 2013

Högläsning av en fantastisk bok

Om du vill läsa någonting högt för ditt barn, eller varför inte som vuxen unna dig att kliva ner i en realistisk saga, kan du låna den här boken på biblioteket eller köpa den till dig själv. Edward Tulanes fantastiska resa är en sorglig, rolig och spännande berättelse om en porslinskanin som lär sig att älska men som också upptäcker hur ont det gör att få sitt hjärta krossat.

De fantastiska illustrationerna gör att snart nioåringen gärna följer med i texten för att sedan låta ögonen vila på de talande bilderna.

Mer om boken i Bokgalleriet.