Femåringen följer troligtvis instruktionsboken för hur ett barn utvecklas. Just den här kvällen var han så trött att han sade att hans ögon tårades. När vi borstade tänderna förde han bort min hand som höll tandborsten och sa:
- Det är en sak jag måste säga och det är att jag vill sova i storsängen i natt.
- Jaha. Det blir ganska trångt och varmt. Varför vill du sova med mig? frågade jag.
- För att jag tror att det är ett monster under min säng.
- Ja... Fast det finns ju inga monster.
- Nej, men när jag känner att jag är törstig och måste gå och dricka så tror jag att någon kommer att sträcka ut en arm och ta tag i mina fötter, sade femåringen med darrande stämma.
- Jag förstår. Men du har ju en massa lådor under din säng, så jag tror faktiskt inte att det skulle rymmas ett monster under sängen.
- Men om det är en superhjälte så kan ju han göra sig jättesmal eller så syns han inte alls och då ryms han ju där.
- Jo, så är det ju. Men superhjältar brukar ju vara goda och snälla.
- Ja, men någon har berättat för mig att det finns onda människor.
Jag med hjärtat i halsgropen. Hur vet han det? Varför tänker han på det just nu?
- Ja, det gör det, men jag och pappa finns ju alltid här och du kan alltid ropa på någon av oss, så kommer vi direkt.
- Men får jag sova i storsängen?
- Det är klart att du får.
Femåringen slappnar av med hela kroppen och ser så lättad ut att jag själv vill börja gråta.
Jag hinner tänka att det är så mycket mina barn inte vet om livet. De vet att det finns onda människor. De vet att jag och maken är deras trygghet och den insikten är för mig större än jag vet inte vad. Jag hinner tänka på alla barn som inte är trygga i sitt eget hem. På alla som inte får sova i storsängen.
Sedan kommer storebroren, snart nioåringen, in till storsängen och säger:
- Men du. Om du lär dig karate så kan du ju sparka monstret i magen. Och om du har en tandborste (vilket nioåringen precis hade) så kan du ju peta honom i ögat så att han inte ser någonting och sedan kan du sparka honom.
Femåringen håller på att skratta ihjäl sig och trycket över bröstet lättar lite. Denna dagen ett liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar