Syftningsfel i Aftonbladet.

"I dag är Per Holknekt mest känd som grundaren till klädmärket Odd Molly som är gift med Lena Philipson." skriver Aftonbladet i dag och jag är nog inte den ende som önskar att korrekturläsaren skulle ha haft kvar sitt jobb.

Om nu Lena Philipsson är gift med Odd Molly, hur såg då hindersprövningen ut? Räknas det som ett samkönat äktenskap?

Ett av de roligaste elevexemplen på syftningsfel som jag själv har stött på var i en praktikrapport där eleven skrev att "Vero Moda är en butik för kvinnor som ligger i Småstaden".

Jag vet att jag är ledig, men rättningshjärnan har tydligen inte tagit semester.

Gammalt djungelordspråk

När maken åker på jobb (trots att han skulle ha haft långledigt) står hustrun och gör matlådor. Gammalt djungelordspråk.


Jag pratar allvar med lillebroren innan han ska gå upp till farmor, där svägeskan med familj ska äta:
- Inget spring inomhus.
- Okej.
- Och inga trollformler medan de äter.
- Okej.
- Sedan, när du får trolla, så får du inte skrika så högt.
- Okej.
- Då vet du vad som gäller, säger jag, fortfarande allvarligt.
- Nu kommer jag inte ihåg vad det var jag skulle göra utom att inte springa inne, säger lillebroren och är så  hopplöst söt att jag inte kan vara allvarlig.

Nu är lasagnen, köttgrytan och bullarna färdigställda. Nu är det tvätten som jag ska brotta ned. Tur att jag har semester så att jag hinner få någonting gjort.

Ingen stålman (eller stålkvinna för den delen) men med väl fungerande tårkanaler

När dammen väl har brustit så finns det ingen hejd på vattenflödet. Det fungerar tydligen även fysiologiskt när det gäller tårkanalerna. Tårarna sprutade redan vid 8.30 i går när sjuåringen stod och sjöng för full hals vid examensfirandet.

Sedan avtackades två kollegor på eftermiddagen och efter fina ord, Finvisan och darrande hakor vid avskedet var fulgråten ett faktum. Det är fint att vi sjunger tillsammans tycker jag. Man förenas på ett sätt i sången som är svårt att uppnå annars.

Den ene av kollegorna har antagit ett bud om avgångsvederlag, eftersom övertaligheten på skolan har genererat ett erbjudande om tidig pensionsavgång. En mindre tankeverksam person i ledande ställning gick ut så fint i tidningen och talade om att det handlade om att behålla kompetensen. Hur tänkte hon då? Att göra sig av med kunniga, erfarna, drivna, engagerade pedagoger - är det att behålla kompetensen? Inget ont sagt om de pedagoger som får möjlighet till ett jobb, och till och med jag förstår att det handlar om att behålla kompetensen på orten så att man inte flyttar sin väg - men vad säger uttalandet om kompetensen vi förlorar?

Den andre kollegan har sagt upp sig. Han har sin tidigare arbetserfarenhet i den aktuella industrin som finns på orten och kommer nu att återvända till det yrket. Det går ju bra om man är superexpert inom sitt område. Vad jag har förstått så är den här mannen typ Stålmannen inom sitt gebit så det är bara att gratulera. Varför han slutade? Mycket intressant. Han konstaterade att läraryrket inte alls var vad han hade förväntat sig. Han kände att han inte orkate och att han inte kunde repa sig på den vilotid som står till buds. Han menar att arbetet med eleverna är fantastiskt roligt, men att organisationen tar knäcken på honom. Känns det igen? Det är det jag har gnällt om hela vintern.

Nu är jag ju ingen Stålman, varken inom det här yrket eller inom något annat område, men jag vill nog inte byta jobb. Moment 22, hej på dig.

Hä jär bra för pärron

Hä jär bra för pärron, som farfar alltid sa om vädret. Var det sol så var det bra för pärron, regnade det var det också bra. Nu regnar det igen och jag gillar't. Det legitimerar att man ser en film mitta dan och polleneländet lägger sig något.

Det här med livlig fantasi...

Sonen vaknade i morse som sig själv, men somnade som Harry Potter iförd osynlighetsmantel och med trollstaven i handen.

Men också!

Alltså jag älskar mitt jobb också. Delen med eleverna framför allt, om det inte framgick av förra inlägget. I dag hade vi avslutning i skärgården med frimodiga ungdomar som visade omtänksamhet, tacksamhet och, som vanligt, stor humor. Att jag sedan har en fantastisk mentorskollega gör jobbet än mer fantastiskt. Det är inte alla man kan kissa tillsammans med i en regntung skog. Den behöver inte ens vara regntung i och för sig.

Överutbildad, underbetald och ifrågasatt.

Bloggen heter kulturkoftan, men just nu känner jag mig som en politikerkofta. Det kommer att handla om jobbet några rader till. Läs och gråt eller lämna sidan omedelbart. Jag har aldrig någonsin upplevt mitt yrke så ifrågasatt som detta år; ifrågasatt av både andra och av mig själv.

Elever protesterar mot satta betyg. Inte mina elever, tack och lov, men vissa kollegors. Föräldrar ringer - inte för att samtala och resonera, utan för att skälla ut - och när det erbjuds sambedömning blir svaret en fnysning. - Det förstår man väl att ni pratar ihop er! svarar föräldern och slänger på luren efter svordomar och personangrepp. Eleven själv förstår inte att det är skillnad på vilket betyg man VILL ha och vilket betyg man uppnår.

- Jaha, har du börjat trappa ner nu? frågar en välmenande person när jag lämnar barnen på fritids och förskola. Jag vill helst av allt bara banka in lite insikt i vederbörande, eftersom jag de senaste veckorna inte har klarat mig på min 45-timmarsvecka, utan snarare snittat på 60 timmar. Mina arbetsuppgifter avtar inte, även om elevernas motivation och närvaro gör det. Övertiden jag lägger ner är ett måste, för att inte utföra arbetet är inte ett alternativ, och till skillnad från min mans arbete så mäts inte ansträngningen i högre lön.

Skolverket och SCB kan ha ingått en pakt, både med varandra och med djävulen, för det finns ingen jordisk anledning till att vi ska fylla i de formulär som skickas ut. Ifrågasatt av högsta organ ska vi fylla i, inte bara elevens sammanlagda resultat, utan elevens namn, personnummer, skolkod, valda uppgifter och slutbetyg. Detta i en tid som kallas dataåldern. Mig veterligt borde elevens namn och personnummer åtminstone finnas digitaliserat så att jag ska slippa skriva in sådana basala uppgifter. Att jag ska fylla i dem överhuvudtaget förstår jag inte heller, eftersom återkopplingen inte existerar. Vad händer med uppgifterna jag lämnar? Ju mer jag ska fylla i själv, desto större blir felmarginalerna.

Jag blir så trött. Så övertygad om att det här inte är ett framtidsyrke - inte bara för ännu inte utbildade - utan att det inte är ett framtidsyrke ens för mig. Så övertygad om att åtta veckors semester - som i år inte ens är det - inte räcker till.

Jag vill arbeta med ungdomar! Jag vill lära dem livsviktiga ting! Jag vill använda den utbildning jag har betalt en kvarts miljon för! Jag vill inte att de delarna ska reduceras till förmån för en organisation som decimeras och försämras för varje månad!

Jag är överutbildad, underbetald och ifrågasatt. Vad kan göras åt det?