Bara spotta i nävarna och börja gräva

Det händer inte mycket här. Eller, det gör det ju, hela tiden, men det kommer inte på pränt som förr. Det jobbas och rättas och är lite sjukskrivet. Rättningarna är visserligen en börda, men bjudet på mycken glädje också. Tvåorna har gjort fördjupningar i antiken och bl.a. beskrivit kriget mellan grekerna och trojanerna. En liten apostrof kan ändra innebörden i en mening. Det är ganska stor skillnad mellan att åka till Troja med den enorma armen och att åka till Troja med den enorma armén.

Den ni.

Jag funderar försiktigt över ett erbjudande som jag har fått och som jag inte har någon aning om vad jag ska göra med. Spännande!

Nu är det exakt en månad kvar till jul och innan dess ska det hinnas med ett hundratals saker. Roliga och mindre roliga, men det spelar inte alltid så stor roll att det är roligheter som väntar, när det är så mycket som ska fungera logistiskt. För min del finns risken att även roliga saker är sådant som bara ska bockas av så att jag kan ta mig an nästa.

När slutar barn bjuda till kalas? Äldste sonen fyller tio år i övermorgon och jag tänker att det är sista året. Vi får hitta på något annat sedan istället. Eller? En önskedag, kanske? Vad vill du göra? Så gör vi det istället för kalas och hela den cirkusen.

Lillebroren är mitt uppe i att "Nu vill jag också träffa kompisar varje dag och varje vaken stund". Bara den koordinationen... Å ena sidan roligt att det finns kompisar, att det finns sociala behov, att det finns lekar att leka. Å andra sidan: skjutsa, hämta, påklädning, avklädning, kvarglömt och upphittat...

Stor skillnad och gigantisk fördel i jämförelse med förra året: maken jobbar på hemmaplan. Det går inte att jämföra hur smidigt det är att vara två som roddar.

Nu väntar 60 elevarbeten för årskurs ett och jag har bara 13 kvar av 60 när det gäller tvåorna. Det är bara spotta i nävarna och börja gräva.