Fallvatten, av Mikael Niemi

När man läser de första orden i Mikael Niemis roman Fallvatten sätter associationerna igång. Han går ut hårt med ett citat ur 1:a Moseboken:


Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden till att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under himmelen; allts om finnes på jorden skall förgås.

Sedan fortsätter han med en strof ut Keksis kväde: Tulvan tuopi tunturista veden vaarorist’ valutaapi som enligt vad jag har kunnat ta reda på betyder ungefär ”för ett flöde ifrån fjällen vältrar vatten utför bergen.”

Det tredje citatet är lånat av Peps Persson och lyder ”Va ska du med bil och villa?”.

Redan där ler jag, för nu är ett Niemiskt mikrokosmos skapat och i den här världen vet jag vad som väntar. Det kommer alltså att regna av bara attan, vattnet kommer att fördärva allt och människor kommer att omvärdera tingen i livet och se att bil och villa inte spelar så stor roll när familjen är hotad. Formatet är helt nytt – en svensk katastrofroman - och handlingen utgår från vad som skulle hända om dammarna i Luleälven brister. Personerna man får följa är allt från vattenkraftsarbetarna som gör mätningar till konstgruppen som målar akvareller vid Luleälvens strand; det är helikopterpiloten som funderar på att ta sitt liv och det är tonårsmamman som arbetar som butiksbiträde i Luleå.

Tempot är hisnande och läsningen blir litegrann som vattenmassan i älven; den går liksom inte att stoppa. Det handlar lika mycket om vad som händer rent naturkatastrofmässigt som att den beskriver vilka egenskaper katastrofen ställer till med i människors inre. Överlevnadsinstinkten och modersinstinkten beskrivs lika levande som egoismen och de djuriska drifterna.

Det som för mig är typiskt niemiskt gör att jag sitter med en ambivalent känsla av förtjusning och olust efter avslutad läsning. Han skriver med humor och är norrbottniskt naturromantisk samtidigt som han bryter av med naturalism av den sort som skulle göra Baudelaire grön av avundsjuka. Språket är för övrigt helt fantastiskt och de första kapitlen fullkomligt sprakar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker om det, men kommer inte riktigt över det märkliga och makabra.

Bok och bild från förlaget.

Muntligt bindande avtal

Sjuåringen tappade en tand mitt under pågående cupmatch i helgen. Nu är han förtvivlat söt och fullkomligt olik sig (även om han var förtvivlat söt innan han tappade tanden också). På kvällen kommer han över för att sova i vår säng och plötsligt känns hela hans kropp förvuxen och nästan för stor att krama och mysa med.
- Visst inte slutar du upp med att kramas? frågar jag.
- Näpp. Och jag ska aldrig lämna boet heller, svarar han.

Ett muntligt avtal är också bindande.

Evangeliet enligt Mark

Boken utkom i dag och heter Rosor, min kära, bara rosor. Den hade kunnat heta Evangeliet enligt Mark. Skön, varm, lite giftig och humoristisk - oftast alltihop på en och samma gång - som med fördel kan läsas högt tillsammans med någon du tycker om att skratta ihop med. Mer i Bokgalleriet.

Bok och bild från förlaget.

Rosengädda nästa! och häjn får han göra om

Den här fick mig att må bra! Skön, humoristisk och varm historia om tre mycket minnesvärda karaktärer.

Mer utförligt i Bokgalleriet!

Mina elever fick en skrivuppgift av mig i dag. Vi hade diskuterat livsfrågor och meningen med livet och de fick i uppdrag att svara på några riktigt svåra frågor. Jag ska inte läsa svaren, utan de ska få klistra igen pappret och sedan läsa svaren i slutet av kursen, alltså i maj. En pojke frågade om han fick svara vad han ville.
- Ja, svarade jag, bara du kan läsa det i maj utan att skämmas ögonen ur dig över hur barnslig du var i augusti.
- Okej, häjn får jag göra om.

Bokoholist och Dallasmissare

Jag gick in på Akademibokhandeln i dag för att köpa en bok, men det blev fyra. Så kan det gå. Jag håller på att utveckla ett missbruksbeteende, eftersom jag på allvar överväger att dölja inköpen för min man. Jag kan smussla in böckerna i bokhyllan och ta fram en och en så att han inte märker att det är en ny. Jag kan rugga upp ytan lite så att det ser ut som något begagnat, ev. inköpt på Kupan. Jag kan bränna påsen med Akademibokhandelns tryck på så att han inte behöver fråga om jag köpte någonting.

Jag inser i skrivande stund att jag kommer att bli utstött på jobbet i morgon. Jag har inte sett Dallas eller Robinson, vilket innebär att det blir sololunch och noll konversationer under morgondagen. Beslutet att inte se något av programmen grundar sig inte på någon speciell ideologi. Inte heller beror det på dåliga sändningstider eller att barnen skulle lägga sig. Jag bara... missade det helt enkelt. Jag tror att jag överlever.

En föuk dell

- Nä, nu sko i gå å djära en föuk dell, meddelade vaktmästaren på mitt jobb efter det att vi tagit en kopp morgonkaffe ihop.

Nu gör min man och min pappa en föuk dell innan det blir helg på riktigt. Vår farstukvist växer sakta fram i olika etapper där det byggs, reglas, isoleras, vindpappras, inplastas, skumfogas... men inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag är lika imponerad varje gång över att någon vet vad som ska göras, i vilken ordning och med vilka avstånd. Jag lär mig om byggnormer som säger att fönster i en viss höjd måste ha härdade glas och att det är helt och hållet samt fullständigt omöjligt att handla hos Byggmax.

Jag greppade ratten och körde med bil och släp in till Byggma i dag för att inhandla isolering och byggplast. Jag rabblade mått och siffror som om jag visste exakt vad jag pratade om och drog ner, inte applåder, men en och annan blick när jag backade upp med släpet och sedan fäste isoleringen med spännband. Vad ingen visste var att jag blev lite svettig under armarna och när jag kom hem hade spännbandet nästan lossnat från ena sidan. Nåja, det de inte vet är de fortfarande imponerade över = )

Det är krig i Asien... Tydligen.

På jobbet, dag 4: Det är 28 grader varmt inomhus och ventilationen är inte igång. Fönstret i vårt rum går inte att öppna. Det är byggstädat, men ligger ett lurvigt lager damm på golv, stolar och bord. I personalrummet är alla saker ihopfösta i drivor som efter en byggtsunami. När det talas om att kavla upp ärmarna och ro den här båten i hamn skrattar vi artigt, trots att det känns som om det nog inte ens går att skratta åt eländet. Men det är väl som när man gör om hemma? Man blir mest lättirriterad när det nästan är klart.

Sonen sitter vid iPaden och leker med en app i form av en hund som förvränger hans röst så att den låter vuxen när han upprepar de ord som sagts. Sonen säger: "Det är krig i Asien, som ni kanske har hört. Och nu fortsätter det. "