Om man inte vill leka gårdfarihandlare

Om man, som jag, inte vill leka gårdfarihandlare - i dess omvända betydelse att jag är säljare på min egen gård - och dessutom inte är en sådan människa som ställer sig på en loppis för att kränga grejer, då är Facebook medlet att använda sig av för att bli av med sedan länge undanlagda barnsaker. (Stanna upp en stund och fundera på den där meningsbyggnaden. I min profession skulle jag ha gjort en kråka som betyder "omformulera/tydliggör".)

Hur det än var: det började med att jag rensade ut flera skåp i köket. Allt åkte ner i en kartong som kommer att köras till Röda Korset. Treåringen plockade upp några saker som han menade att han omöjligt kunde leva utan, så dem fick han spara. Sedan kom jag till källaren och alla babysaker som bara ligger där och blänger för att vi inte tänker skaffa fler barn. Om nu storken, mycket oplanerat skulle dyka upp med en baby så tar vi välan hand om den vad det lider, men den ska vara mycket oplanerad i så fall. Om detta skulle ske, vilket det mest troligt inte kommer att göra, så får vi väl köpa alla saker igen då.

Jag gjorde ett inlägg på Facebook och sex minuter senare ringer telefonen. Förbipasserande facebookvänner var på väg hem när de såg att mitt skräp kunde bli deras skatter. Summa summarum: mycket utrymme frilagt i källaren för mig - fullt baksäte i bilen för dem.

Sköna söndag på tvärtomspråk

Sexåringen har lärt sig vad ironi kan vara. Tvärtomspråket, kallar han det. "Nu var du rolig va?" - när det inte är roligt. "Går det bra eller?" - när det inte går bra. Allt detta behärskar han, allt genom empiriska studier.

Om jag säger att det är sköna söndag på den här gården, så kan även en viss ironi i form av tvärtomspråk anas.

- Hahahahah!
- Men! Vad gör du!
- Hihihihi!
- Men sluta!
- Hahahah! Kolla häjna!
- Åååååh! Lägg av då!
- Ajajajajaj!
- Hahahaha!
- Vad gör du!
- Hahahaha. Häjn är kul!
- Hahahah! Sluta!

Tandlöse och nattfasan

Draken i Draktränaren är en nattfasa och kallas Tandlöse.

Barnen i det här huset är uppkallade efter denna drake: treåringen är en nattfasa och sexåringen är Tandlöse. Första tanden tappades (med lite hjälp av mormors överraskningsteknik) i förrgår. Sedan kom frågan: vilken taxa har tandfén dessa dagar? Mormodern hann, med blixtens hastighet, lägga ner två slantar så att Tandlöse fann dem redan samma kväll.

Sedan kom nästa fråga: finns tandfén eller finns hon inte? Sexåringen är precis mitt i upptäckten att vissa saker är på låtsas medan andra tas för orubbliga sanningar. Själv tänker jag att det är dags att inte framhärda i försöken att övertyga honom om att t.ex. tandfén finns. Det blir ju jättekonstigt om han märker att vi luras samtidigt som han inte riktigt vet vad han ska tro.

Det är dock en mycket nöjd Tandlöse vi har här i huset, även om han för tillfället är på övernattning hos moster.

Den ofrivillige monarken

Nu har jag läst Den motvillige (red.) monarken och den är ombloggad här. Själva boken intresserade mig inte så mycket, men däremot extramaterielet till pocketutgåvan. DÄR har vi intressanta frågor att behandla.

Genusperspektivet:
Om Silvia hade varit den som (jag höll på att skriva "knullat runt", men det blev för grovt) beställt in kaffepojkar till efterrätt - vilka hade reaktionerna varit då?

Om Viktoria hade gått på strippklubb (som ju kungen har sagt är ett vitt begrepp) - vad hade pressen skrivit då?

"För Sverige i tiden". Det är ett intressant motto. Efter läsningen av boken, kanske mer än någonsin.

Han tror att han kan smyga och viska

Den här torsdagsmorgonen har börjat i ett skimrande ljus. Det är vackert ute, ett barn sov till halv åtta och ett annat sov till åtta. Sexåringen smög sig upp (han tror i alla fall att han kan smyga) och jag hörde hur han drog omkring med en stol nere i köket. Tallrikar skallrade och skedar tappades. Kylskåpet öppnades och stängdes och sedan "smög" han upp igen.
- Jag har gjort fukost, viskade han. (Han tror i alla fall att han kan viska.)
- Men! Så duktig du är! (Jag låtsades bli överraskad.)
- Kolla här nu, sa han och vickade på sin lösa tand som bara hålls kvar med atomer vid det här laget. Sedan gjorde han tummen upp och vi klev upp tillsammans. Sedan drog han ut stolen åt mig när jag skulle sätta mig.
- Var har du lärt dig att man kan göra så? frågade jag.
- I Tom & Jerry. (Samma program som lärt dem att ta stryptag.)

Sedan gjorde han kaffe åt mig och jag sitter här och undrar när han blev så stor.

Jag har läst lite i Italien också, och de böckerna finns omskrivna här. Jag har påbörjat läsningen av Den motvillige monarken, men jag vet inte om det var den påtvingade övernattningen på Rest and Fly på Arlanda som gjorde att jag blev en lika motvillig läsare. Det kan också ha att göra med att jag inte är så intresserad av kungafamiljen i allmänhet eller av kungen i synnerhet.

Borta jättebra - hemma superskönt

Vi hade mycket att fira: min mamma hade fyllt 60 år och min syster halva jämna, dvs. 30. Jag fyllde ojämna 33 och tyckte att det var lika bra att fira när vi ändå höll på.

Resans första etapp: Florens. Konst, vetenskap och litteratur sammanfattar staden på många sätt och just nu känns det som om vi har sett allt. Vi var dock inte ensamma om att hänföras av den här bron: Ponte Vecchio. Människomyllret fick oss att tänka på en välbesökt myrstack.


En förbokad busstur gjorde att vi fick uppleva hela Toscana på en dag. 12 timmar senare hade vi besökt Siena (med det berömda, snäckformade torget samt Palio, hästkapplöpningen som äger rum två gånger per år. Senaste James Bond-filmen spelades in bl.a. här.); staden San Gemignano, en vingård var vi bjöds på en fantastisk lunch; Pisa med det lutande tornet och den fantastiska domkyrkan (som man nästan glömmer av att titta på. Det här solrosfältet stannade vi vid bara för att få knäppa en bild.

Det lutande tornet ser mer ut som en bröllopstårta. Som lutar.

Resans andra etapp bar ut till liguriska Monterosso, den nordligaste av de fem byarna som går under samlingsnamnet Cinque Terre. Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore.

Första vandringsdagen bjöd på tågstrejk, så det blev strandhäng i stället. Det var också härligt.

Första biten började i Riomaggiore med Via dell'Amore, kärleksstigen.

Vandringslederna bjöd på fantastisk utsikt, men det var samtidigt fantastiskt varmt.







Det ser nästan ut som leksakshus.

Belöningen för vår vandring: Monterosso som skymtar i bakgrunden, där havet gnistrade i alla möjliga blå toner lockade med ett bad efter den sista krävande etappen.

Jag har tagit nästan 400 bilder, hälften av dem på den mat vi har ätit, så nu får jag sitta och titta och minnas. Den här resan kommer jag att leva länge på.

Over and out

Nu (b)loggar jag ut i åtta dagar. Jag lämnar landet och hoppas att jag inte ska sakna ihjäl mig efter mina barn och min man. Eller snakna, som treåringen säger.

Hej och hå, luden tå.