Julegodis

Jag är ingen bakerska, men för att barnen ska få känna att de fått tillverka julgodis har vi därför köpt marshmallows, smält blockchoklad och doppat detta i strössel. Julefrid.

De pratade om knäck. Kan vi göra knäck. Knäck är så gott. Knäck... Suck. I morgon kanske.

The Hobbit - femhäraslaget

Hobbit - femhäraslaget, utlåtande, med varning för spoiler.

Först en lång timme där det utreds vem som är vän och vem som är fiende. Sedan slåss man i en och en halv timme. Stenar kastas, alver gör saltomortaler, hobbit levererar oneliners och roliga miner, trollkarlar yttrar ur skägget dubbeltydiga kommentarer. Draken gjorde rätt i att dö tidigt.

Men sällskapet var trevligt...

Jane Austen-dagen

 Det är tydligen Jane Austen-dagen i dag, den 16:e december. Well then. Här kommer min tribut, medlem som jag är i AA (Anonyma Austenister).

När frågan kommer - Vilken av hennes böcker tycker du bäst om? - vet jag att jag borde svara Stolthet och fördom. På frågan varför räcker ett ord: Darcy. Men, nej. Jag måste svara Övertalning.

Det är lite som att äta palt och tänka att det här är ändå det godaste. Tills man äter kroppkakor...

Åter till Jane Austen och hyllningen: hon har fullkomligen överöst eftervärlden med minnesvärda formuleringar, spetsfundiga visdomsord och hon var en kvinna långt före sin tid. Hon gjorde Elizabeth till feminist långt innan ordet var uppfunnet och hon beskrev kärleken så att den väckte magont och gåshud på en och samma gång. Hon är en historisk person som jag mer än gärna skulle träffa.

Första mötet med henne var filmatiseringen av Förnuft och känsla och Emma Thompson blev därefter en husgud. Min gud, vilken fantastisk kvinna. När Darcy dyker i sjön i Stolthet och fördom reagerar äntligen Elizabeth som en vanlig dödlig och håller på att sätta spetsnäsduken i halsen. När Fanny Price får sin Edmund och när Mr Knightley säger att han red genom regnet... Alla kärlekshistorier efter dessa är bara variationer på en lysande förlaga.

Jag mejlar regeringen, stöttar facebookgruppen och ber till Gud. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Samtidigt som lilla Maria Gevokiyan riskerar att bli utvisad står Björn Söder, vice talman (!) och en av riksdagens frontfigurer, och talar om vem som är svensk och inte. Jag blir förtvivlad, förvirrad och rent ut sagt förbannad.

Lilla Maria kom till Jens och Lisa endast sju dagar gammal eftersom hennes biologiska föräldrar inte förmådde ta hand om henne. Nu är hon snart tre år gammal. Migrationsverket har begärt in passfoton som förberedelse för familjens utvisning.

Utvisning i sportsammanhang får man när man har gjort någonting som ska bestraffas. Du får sitta av två minuter, eller resten av matchen om du har dragit på dig matchstraff. Domaren avgör och det sker i ögonblickets ingivelse. Det kan bli fel ibland, men i många fall finns kameror som kan rulla upp händelser i slow motion och på så sätt skipa någon typ av rättvisa med domar i efterhand. Det finns till och med en disciplinnämnd.

Den rättvisan existerar inte i Marias fall. Det handlar inte om två minuters utvisning, utan om ett uppryckande från livet som minst i en fungerande familj. Det handlar om ett uppryckande som innebär att möta ett språk hon inte talar, i ett hus som inte under några omständigheter kan kallas för hem även om ordet barnhem indikerar att så är fallet. Det handlar om ett uppryckande som är större än en enda liten människas öde. Det här är Sverige 2014.

Hur ska jag förklara detta Sverige för mina barn? Hur kan Björn Söder stå och tala om vem som är svensk och inte, när han själv inte ens är människa?

Det är inte mycket jag kan göra, förutom att protestera. Så jag mejlar regeringen, stöttar facebookgruppen och ber till Gud. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Se ett inslag om Maria här. 

Här kan du mejla till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

Bara spotta i nävarna och börja gräva

Det händer inte mycket här. Eller, det gör det ju, hela tiden, men det kommer inte på pränt som förr. Det jobbas och rättas och är lite sjukskrivet. Rättningarna är visserligen en börda, men bjudet på mycken glädje också. Tvåorna har gjort fördjupningar i antiken och bl.a. beskrivit kriget mellan grekerna och trojanerna. En liten apostrof kan ändra innebörden i en mening. Det är ganska stor skillnad mellan att åka till Troja med den enorma armen och att åka till Troja med den enorma armén.

Den ni.

Jag funderar försiktigt över ett erbjudande som jag har fått och som jag inte har någon aning om vad jag ska göra med. Spännande!

Nu är det exakt en månad kvar till jul och innan dess ska det hinnas med ett hundratals saker. Roliga och mindre roliga, men det spelar inte alltid så stor roll att det är roligheter som väntar, när det är så mycket som ska fungera logistiskt. För min del finns risken att även roliga saker är sådant som bara ska bockas av så att jag kan ta mig an nästa.

När slutar barn bjuda till kalas? Äldste sonen fyller tio år i övermorgon och jag tänker att det är sista året. Vi får hitta på något annat sedan istället. Eller? En önskedag, kanske? Vad vill du göra? Så gör vi det istället för kalas och hela den cirkusen.

Lillebroren är mitt uppe i att "Nu vill jag också träffa kompisar varje dag och varje vaken stund". Bara den koordinationen... Å ena sidan roligt att det finns kompisar, att det finns sociala behov, att det finns lekar att leka. Å andra sidan: skjutsa, hämta, påklädning, avklädning, kvarglömt och upphittat...

Stor skillnad och gigantisk fördel i jämförelse med förra året: maken jobbar på hemmaplan. Det går inte att jämföra hur smidigt det är att vara två som roddar.

Nu väntar 60 elevarbeten för årskurs ett och jag har bara 13 kvar av 60 när det gäller tvåorna. Det är bara spotta i nävarna och börja gräva.

Minen på en tioåring när...

Minen på en tioåring när huvudpersonen i boken får sin första kyss...

Nu läser vi sista delen som handlar om Gregor. Den är bra. Mycket bra. Bortsett från när de troyntottes då.

Snilloc Ennazus eller Suzanne Collins, det är frågan.

Näst sista delen utläst och ombloggad i Bokgalleriet. Spännande, utmanande, brutala, roliga, ömsinta och ännu mera spännande.

Yngste sonen roar sig med att uttala författarnamnet baklänges och tycker att Snilloc Ennazus låter bättre än Suzanne Collins. Och han har ju rätt.