Min dag. Upp, alldeles för trött, dusch, snabbfrukost, lämna barn, till jobbet, pang-pang-pang: sköt skarpt varje lektion (hrm) och gjorde som vanligt succé (dvs. ingen somnade). Hem, lagade mat för tre dagar, maken fick också nestjäLa (matsäck) vilket väl kan räknas som omtanke och kärlek, med hänvisning till förra inlägget.
Har rättat, rättat, rättat. Tre prov på en timme. Jag har åttio prov totalt. You do the math.
Tidig kväll (tänker jag aldrig och så blir det aldrig så).
måndag 6 december 2010
söndag 5 december 2010
#5 - Vad är kärlek?
Vi har talat på jobbet om hur vi visar vår kärlek. Hur det ofta är karlarna där hemma som drar in kvinnorna i en kram och att vi kvinnor ofta suckar över att det ska kramas, precis när vi är på väg med en mjölkliter att ställa in i kylskåpet eller när vi precis ska diska upp efter maten. Vi har häpnat, och garvat oss halvt fördärvade, över det faktum att vi ser en kram eller en puss i förbifarten som ett förspel med förväntan om mer. Där sitter man i godan ro på en lunch en oskyldig tisdag och inser, med en hisnande känsla i magtrakten, att jag var inte ensam om de här tankarna heller. Stackars karlar - hur ska de någonsin förstå hur vi fungerar?
"Love means never having to say you're sorry" är en replik som slängs fram i tid och otid, inte minst i amerikanska filmer. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket. Kärlek är att aldrig behöva säga förlåt, fritt översatt. Tvärt om, skulle jag säga. Den du älskar mest är nog den du kan såra mest. Klarar du inte av att uppriktigt säga förlåt är du körd.
Jag kan inte säga att jag blivit speciellt sårad under mitt liv. Jag går inte omkring och är rädd för att bli det heller. Det är på sätt och vis samma känsla som om det skulle börja brinna här hemma. Det skulle vara fruktansvärt, men jag kan inte gå omkring och oroa mig för det hela tiden. Visst börjar man skärskåda sitt eget förhållande när man hör att andra bryter upp och man börjar prata om hur man har det egentligen. Även om man pratar om det kan man inte veta att man sitter säkert för den sakens skull, men det är inte heller någonting jag oroar mig för.
Det finns kanske fler och tydligare saker som pekar på vad kärlek inte är. Problemet är nog ofta att dessa delar smyger sig på. De kommer inte klumpvis så att man direkt kan säga att "så här vill jag inte ha det". Om det är någon liten del här och en liten del där som sätter små taggar är det nog lätt att ha överseende tills den dagen en utav två vaknar upp och känner att det är nog. Alternativet till att lämna den andra, om man inte i god tid finner ett sätt att hitta tillbaka till varandra, är att man nöjer sig. Det där sista är jag livrädd för. Att nöja sig. Att använda för många år av den korta tid vi har utmätt till att nöja sig med ett liv som man kanske hade kunnat leva fullt ut istället. Stora tankar från en liten person, helt utan erfarenhet. Vem vet hur jag känner om 20 år? Eller om fem.
Om man i allmänhet mår bra, då går det andra också bra. Det går bra att en i förhållandet är lite arbetslös och det går bra att handla, städa, tvätta, sova dåligt och ha en småtrasig bil. Om man inte mår så bra, då kan man gräla om brist på pengar, brist på tid och det orättvisa i att alltid vara den som plockar ur diskmaskinen. Om man sedan i grunden känner sig trygg och säker på sina känslor så blåser det där med tvättning och brist på pengar ändå över. Min man brukar skämtsamt säga att vi är som latin lovers och att vi ibland är mer latin än lovers. Andra gånger är det tvärt om, men det känns helt okej. Tack vare de här rensande åskovädren vi har mellan oss (alltmer sällsynta för övrigt) känner jag att jag just inte nöjer mig. Vi grälar, glömmer och går vidare. Förändras, ofta båda två. Och säger förlåt - mycket viktigt!
Det finns många delar jag räknar in i kärlek. När min man ordnar med en massa detaljer för att underlätta för mig handlar det kanske mer om omtanke, men det pekar mot att han visar sin kärlek för mig. Jag vet att jag i alla fall känner mig lite mera kär när jag kommer ner på morgonen och ska lämna barn på förkola och förskoleklass när jag möts av overaller, handskar, fleecekläder och mössor som ligger framlagda, redo att hoppa i. När min bil är ipluggad så att den ska vara varm när jag ska åka iväg till jobbet. När jag får en egen chipspåse med den smak bara jag tycker om och inte han (salt och vinäger). När jag möts av en bit salmiakchoklad på köksbänken.
Visar jag kärlek då? Det hoppas jag, men måste kanske fråga min man för säkerhets skull. Kanske borde jag ge honom fler pussar i förbifarten också = )
"Love means never having to say you're sorry" är en replik som slängs fram i tid och otid, inte minst i amerikanska filmer. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket. Kärlek är att aldrig behöva säga förlåt, fritt översatt. Tvärt om, skulle jag säga. Den du älskar mest är nog den du kan såra mest. Klarar du inte av att uppriktigt säga förlåt är du körd.
Jag kan inte säga att jag blivit speciellt sårad under mitt liv. Jag går inte omkring och är rädd för att bli det heller. Det är på sätt och vis samma känsla som om det skulle börja brinna här hemma. Det skulle vara fruktansvärt, men jag kan inte gå omkring och oroa mig för det hela tiden. Visst börjar man skärskåda sitt eget förhållande när man hör att andra bryter upp och man börjar prata om hur man har det egentligen. Även om man pratar om det kan man inte veta att man sitter säkert för den sakens skull, men det är inte heller någonting jag oroar mig för.
Det finns kanske fler och tydligare saker som pekar på vad kärlek inte är. Problemet är nog ofta att dessa delar smyger sig på. De kommer inte klumpvis så att man direkt kan säga att "så här vill jag inte ha det". Om det är någon liten del här och en liten del där som sätter små taggar är det nog lätt att ha överseende tills den dagen en utav två vaknar upp och känner att det är nog. Alternativet till att lämna den andra, om man inte i god tid finner ett sätt att hitta tillbaka till varandra, är att man nöjer sig. Det där sista är jag livrädd för. Att nöja sig. Att använda för många år av den korta tid vi har utmätt till att nöja sig med ett liv som man kanske hade kunnat leva fullt ut istället. Stora tankar från en liten person, helt utan erfarenhet. Vem vet hur jag känner om 20 år? Eller om fem.
Om man i allmänhet mår bra, då går det andra också bra. Det går bra att en i förhållandet är lite arbetslös och det går bra att handla, städa, tvätta, sova dåligt och ha en småtrasig bil. Om man inte mår så bra, då kan man gräla om brist på pengar, brist på tid och det orättvisa i att alltid vara den som plockar ur diskmaskinen. Om man sedan i grunden känner sig trygg och säker på sina känslor så blåser det där med tvättning och brist på pengar ändå över. Min man brukar skämtsamt säga att vi är som latin lovers och att vi ibland är mer latin än lovers. Andra gånger är det tvärt om, men det känns helt okej. Tack vare de här rensande åskovädren vi har mellan oss (alltmer sällsynta för övrigt) känner jag att jag just inte nöjer mig. Vi grälar, glömmer och går vidare. Förändras, ofta båda två. Och säger förlåt - mycket viktigt!
Det finns många delar jag räknar in i kärlek. När min man ordnar med en massa detaljer för att underlätta för mig handlar det kanske mer om omtanke, men det pekar mot att han visar sin kärlek för mig. Jag vet att jag i alla fall känner mig lite mera kär när jag kommer ner på morgonen och ska lämna barn på förkola och förskoleklass när jag möts av overaller, handskar, fleecekläder och mössor som ligger framlagda, redo att hoppa i. När min bil är ipluggad så att den ska vara varm när jag ska åka iväg till jobbet. När jag får en egen chipspåse med den smak bara jag tycker om och inte han (salt och vinäger). När jag möts av en bit salmiakchoklad på köksbänken.
Visar jag kärlek då? Det hoppas jag, men måste kanske fråga min man för säkerhets skull. Kanske borde jag ge honom fler pussar i förbifarten också = )
lördag 4 december 2010
Mina föräldrar och det här åt jag i dag
Temabloggning 3 & 4 (för att komma ikapp datumen).
Mina föräldrar berättar alltid samma historia på min födelsedag - om hur mycket det åskade den dagen, hur skitig pappa var efter att ha tillbringat dagen med att fiska, om hur snabbt förlossningen gick och att det därför inte finns några bilder från förlossningen. Jag kan inte säga att jag bitter över att det inte finns några blodiga bilder av min entré till den här världen och undrar varför vi egentligen tog sådana bilder när jag själv födde barn.
När andra semestrade på kanarieöar åkte vi till stugan i skogen. Vi åt varm choklad efter fisketurer på spegelblank sjö och läste Bobo innan vi gick till sängs. Vi barn fick hemsydda kläder och hemgjorda dockhus och inte en enda gång önskade jag, varken som barn eller senare i livet, att det skulle vara på något annat sätt. I dag gör jag och min man på samma sätt med våra barn. Hellre en stuga i skogen än en långväga semester. Hellre en trehjuling för 30 kr från återvinningsmarknaden som målas om hemma än en 600 kronors dito från den överreklamerade barnbutiken.
Mina föräldrar avslutade varandras meningar till för ett tag sedan. Nu behöver de inte ens yttra orden, utan den enes tankar är den andres handling. Det kan räcka med att den ene sträcker ut handen utan att titta upp så räcker den andre fram en helt oväntad tingest. Det kan t.ex. vara pizzakartonger efter en gemensam beställningsmiddag hemma hos oss. Mamma lägger i ordning dem på köksbänken och när de ska åka hem går pappa och hämtar dem, utan att mamma behöver be honom.
Mamma och pappa ger bidrag med sin tid (målar om och bygger om vårt hus), med sina pengar (ger bidrag till overaller, stockholmsresor, blöjpaket och biltankningar) för att i nästa andetag INTE köpa någonting åt sig själva för 732 kr eftersom det är för dyrt eller onödigt. Sedan är de också generösa med sitt kunnande (hur man får bort bajs från källaren eller vilken färg man ska använda till att måla om en ytterdörr). Och ja, jag är fullständigt medveten om hur lyckligt lottad jag är. Min mamma är oefterliknelig och min man kan ibland säga om min far:
- Du kan inte förvänta dig att jag ska vara som din pappa (och menar det i ordets bästa bemärkelse).
Nr 4 på temabloggningen ska handla om vad jag åt i dag. Otroligt ointressant. Jag åt ett jättesockrigt tuggummi som jag inhandlat på en liten julmarknad i dag. Det var vackert inslaget i ett paket som liknade en smällkaramell av gammaldags snitt, men innandömet skrek ut färgämnen och artificiella smaker. Antecknar ni?
Mina föräldrar berättar alltid samma historia på min födelsedag - om hur mycket det åskade den dagen, hur skitig pappa var efter att ha tillbringat dagen med att fiska, om hur snabbt förlossningen gick och att det därför inte finns några bilder från förlossningen. Jag kan inte säga att jag bitter över att det inte finns några blodiga bilder av min entré till den här världen och undrar varför vi egentligen tog sådana bilder när jag själv födde barn.
När andra semestrade på kanarieöar åkte vi till stugan i skogen. Vi åt varm choklad efter fisketurer på spegelblank sjö och läste Bobo innan vi gick till sängs. Vi barn fick hemsydda kläder och hemgjorda dockhus och inte en enda gång önskade jag, varken som barn eller senare i livet, att det skulle vara på något annat sätt. I dag gör jag och min man på samma sätt med våra barn. Hellre en stuga i skogen än en långväga semester. Hellre en trehjuling för 30 kr från återvinningsmarknaden som målas om hemma än en 600 kronors dito från den överreklamerade barnbutiken.
Mina föräldrar avslutade varandras meningar till för ett tag sedan. Nu behöver de inte ens yttra orden, utan den enes tankar är den andres handling. Det kan räcka med att den ene sträcker ut handen utan att titta upp så räcker den andre fram en helt oväntad tingest. Det kan t.ex. vara pizzakartonger efter en gemensam beställningsmiddag hemma hos oss. Mamma lägger i ordning dem på köksbänken och när de ska åka hem går pappa och hämtar dem, utan att mamma behöver be honom.
Mamma och pappa ger bidrag med sin tid (målar om och bygger om vårt hus), med sina pengar (ger bidrag till overaller, stockholmsresor, blöjpaket och biltankningar) för att i nästa andetag INTE köpa någonting åt sig själva för 732 kr eftersom det är för dyrt eller onödigt. Sedan är de också generösa med sitt kunnande (hur man får bort bajs från källaren eller vilken färg man ska använda till att måla om en ytterdörr). Och ja, jag är fullständigt medveten om hur lyckligt lottad jag är. Min mamma är oefterliknelig och min man kan ibland säga om min far:
- Du kan inte förvänta dig att jag ska vara som din pappa (och menar det i ordets bästa bemärkelse).
Nr 4 på temabloggningen ska handla om vad jag åt i dag. Otroligt ointressant. Jag åt ett jättesockrigt tuggummi som jag inhandlat på en liten julmarknad i dag. Det var vackert inslaget i ett paket som liknade en smällkaramell av gammaldags snitt, men innandömet skrek ut färgämnen och artificiella smaker. Antecknar ni?
fredag 3 december 2010
Om mig och om min första kärlek - Blogglista 1&2
Om mig.
Jag är mjuk och hård. Både medkännande och rationell (ibland är jag också motsatsen till båda dessa, hmm.) Skrattar och gråter. Sörjer och går vidare. Är inte så nostalgisk, men vårdar många minnen ömt.
Jag kom in på musikhögskolan när jag sökte in, men valde att inte tacka ja till utbildningen. Det är ingenting jag ångrar, men jag känner mig rätt stolt över att jag klarade det.
Min första kärlek var pappan i Lilla Huset På Prärien. Michael Landon må ha smiskat sina barn i ett avsnitt eller två, men jag måste ha blundat då. Min första kärlek i verkliga livet kan jag knappt uttala mig om. Fegt? Nej, jag kommer inte ihåg. De stora känslorna lät vänta på sig och jag var länge kär i den kille som nu är min man. Han förstod ingenting och inte gjorde jag någonting för att hjälpa honom förstå.
Jag var 16 när vi blev ihop och nu har vi varit ihop i drygt 16 år, vilket indirekt avslöjar min ålder. Vi avslutar varandras meningar men har inte hunnit fram till den helt ordlösa kommunikationen ännu. Just nu jobbar jag dagtid och han kvälls- och nattetid, så på så sätt är vår kommunikation något mer knapphändig än vad den normalt brukar vara, men med mobiler, facebook och små lappar på spegeln kan man komma långt. ♥♥♥
Jag är mjuk och hård. Både medkännande och rationell (ibland är jag också motsatsen till båda dessa, hmm.) Skrattar och gråter. Sörjer och går vidare. Är inte så nostalgisk, men vårdar många minnen ömt.
Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter att bli förälder förrän jag fick barn. Barnen är livet, kanske större än livet, och på tal om att sörja och gå vidare så har jag inga problem med de komplikationer som blev och som orsakade att jag egentligen inte borde ha så lätt för att bli med barn. Jag kanske snarare ska vara tacksam, eftersom jag ändå har fått två finfina killar i stort sett på första försöket. Undrar hur många barn jag hade haft i dag om jag inte hade haft oddsen emot mig.
Jag har alltid tyckt om det skrivna ordet. Jag har alltid läst mycket och alltid skrivit mycket. Jag älskar mitt jobb där mötet med eleverna bjuder på så fantastiska möten i både ord och skrift och detta smäller högre än de jobbiga momenten i yrket som ibland, men bara tillfälligt, får mig att ifrågasätta mitt yrkesval.Jag kom in på musikhögskolan när jag sökte in, men valde att inte tacka ja till utbildningen. Det är ingenting jag ångrar, men jag känner mig rätt stolt över att jag klarade det.
Min första kärlek var pappan i Lilla Huset På Prärien. Michael Landon må ha smiskat sina barn i ett avsnitt eller två, men jag måste ha blundat då. Min första kärlek i verkliga livet kan jag knappt uttala mig om. Fegt? Nej, jag kommer inte ihåg. De stora känslorna lät vänta på sig och jag var länge kär i den kille som nu är min man. Han förstod ingenting och inte gjorde jag någonting för att hjälpa honom förstå.
Jag var 16 när vi blev ihop och nu har vi varit ihop i drygt 16 år, vilket indirekt avslöjar min ålder. Vi avslutar varandras meningar men har inte hunnit fram till den helt ordlösa kommunikationen ännu. Just nu jobbar jag dagtid och han kvälls- och nattetid, så på så sätt är vår kommunikation något mer knapphändig än vad den normalt brukar vara, men med mobiler, facebook och små lappar på spegeln kan man komma långt. ♥♥♥
Temabloggning
Jag och Anna pratade om att ha en adventsblogg, men sedan kom den här idén, hämtad från hennes sida. För att komma ikapp lite och ändå följa datumen kommer de tre första i ett sjok.
Dag 1 - om mig
Dag 2 - min första kärlek
Dag 3 - mina föräldrar
Dag 4 - det här åt jag idag
Dag 5 - vad är kärlek
Dag 6 - min dag
Dag 7 - min bästa vän
Dag 8 - ett ögonblick
Dag 9 - min tro
Dag 10 - det här hade jag på mig idag
Dag 11 - mina syskon
Dag 12 - i min handväska
Dag 13 - den här veckan
Dag 14 - vad hade jag på mig idag
Dag 15 - mina drömmar
Dag 16 - min första kyss
Dag 17 - mitt favoritminne
Dag 18 - min favoritfödelsedag
Dag 19 - detta ångrar jag redan
Dag 20 - den här månaden
Dag 21 - ett annat ögonblick
Dag 22 - det här upprör mig
Dag 23 - det här får mig att må bättre
Dag 24 - det här får mig att gråta
Dag 25 - en första
Dag 26 - mina rädslor
Dag 27 - min favoritplats
Dag 28 - det här saknar jag
Dag 29 - mina ambitioner
Dag 30 - ett sista ögonblick
Dag 1 - om mig
Dag 2 - min första kärlek
Dag 3 - mina föräldrar
Dag 4 - det här åt jag idag
Dag 5 - vad är kärlek
Dag 6 - min dag
Dag 7 - min bästa vän
Dag 8 - ett ögonblick
Dag 9 - min tro
Dag 10 - det här hade jag på mig idag
Dag 11 - mina syskon
Dag 12 - i min handväska
Dag 13 - den här veckan
Dag 14 - vad hade jag på mig idag
Dag 15 - mina drömmar
Dag 16 - min första kyss
Dag 17 - mitt favoritminne
Dag 18 - min favoritfödelsedag
Dag 19 - detta ångrar jag redan
Dag 20 - den här månaden
Dag 21 - ett annat ögonblick
Dag 22 - det här upprör mig
Dag 23 - det här får mig att må bättre
Dag 24 - det här får mig att gråta
Dag 25 - en första
Dag 26 - mina rädslor
Dag 27 - min favoritplats
Dag 28 - det här saknar jag
Dag 29 - mina ambitioner
Dag 30 - ett sista ögonblick
torsdag 2 december 2010
En professor, en docent och lilla jag.
När man sitter mellan en professor i nordiska språk och en docent i organisk kemi, då behöver man en liten klämma som fäster ihop läpparna så att man inte sitter och gapar som en fågelholk. Det är namedropping av personer som skrev någon liten avhandling om ett ännu i dag outforskat ämne eller så är det hur professorn i nordiska språk har använt sig av power-point-presentationer tre gånger totalt i sin karriär samt en beskrivning av exakt vad som gått fel med tekniken alla de tre gångerna.
Senare; en föreläsning på Krokodil, dvs. gamla Ebenezer, där - just det - tekniken strulade.
Och jag? Jag åt min soppa och koncentrerade mig på att inte sörpla. Inte för att någon hade märkt om jag så hade gjort.
Senare; en föreläsning på Krokodil, dvs. gamla Ebenezer, där - just det - tekniken strulade.
Och jag? Jag åt min soppa och koncentrerade mig på att inte sörpla. Inte för att någon hade märkt om jag så hade gjort.
onsdag 1 december 2010
Reflexion
En stilla undran:
- Om man som gångtrafikant vill hävda sin rätt att när som helst och hur som helst korsa en väg, visserligen där trafikleden påbjuder, - vore det inte en bra idé att då se till att man syns i ett vintermörkt Sverige? En reflex. Två kanske?
- Om man som gångtrafikant vill hävda sin rätt att när som helst och hur som helst korsa en väg, visserligen där trafikleden påbjuder, - vore det inte en bra idé att då se till att man syns i ett vintermörkt Sverige? En reflex. Två kanske?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)