Idag var jag en kulturfleecjacka...

...i jämförelse med de Gudrun Sjödén-förköpta och de skäggbeprydda kavaj- och loafersbärande människor jag trängts med på scen tre på Norrbottensteaaatern. My God! vilken gott och blandatsamling det där var.

Jag kände mig som en undercoveragent i hemlig tjänst när jag i egenskap av representant för sektorns kulturråd skulle fördjupa mig i utbudet av scenkonst som går att köpa in till skolorna. Jag låtsades höra dit, men var lika fel som en bengalisk tiger på kalfjället. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag utvecklar någon allergi och det fullkomligt kryper i kroppen på mig när jag umgås med sådana här människor.

Typ 1: Hej, jag älskar att höra min egen röst och därför ska jag nu se till att vi överskrider den utsatta tiden för att berätta någonting total ointressant.

Typ 2: Hej, jag har inga egna åsikter. Därför ska jag nu upprepa det någon annan sa för några minuter sedan.

Typ 3: Hej, jag vet inte varför jag är här, men jag passar gärna på att ta upp någonting helt irrelevant som får moderatorn att se förvirrad ut.

Typ 4: Kill me, kill me now.

Jag är den sista typen och är precis lika orättvis som det låter. Det är jättebra att det finns så många engagerade människor, det är bara det att jag inte borde låtsas vara en av dem.

Roligt var dock att jag träffade en före detta arbetskamrat och kunde äta lunch med henne och vid sagda lunch hamnade bredvid en före detta kurskamrat där vi konstaterade att det var tio år sedan (!) vi sågs senast. Vi har ju talat om tiden tidigare och ja, den går fort.