onsdag 10 augusti 2016

Väckelse

Sällan har så få böcker lästs i det här huset som i sommar. En av dem är dock Stephen Kings "Väckelse" och jag är alldeles yr av de bibliska och musikaliska referenserna. Pastorn som brottas med sin Gudstro heter naturligtvis Jacobs och alla covers huvudpersonen Jamie tvingas genomlida går i E-dur. Snacka om hopp och förtvivlan!

Mer om boken i Bokgalleriet.

söndag 3 juli 2016

Mina drömmars stad - P. A. Fogelström

Så har jag då till slut mött Henning. Även om Strindbergs Röda rummet nämns i den här boken så är det här allt annat än ett Stockholm i fågelperspektiv. Det är snarare ett Stockholm i grodperspektiv, där smutsen och leran kletar sig fast på de av samhället redan utstötta. Här finns Henning: "Pojken drömde. Staden väntade."

Jag brukar inte ha en dåligt-samvete-lista över böcker jag inte har läst, men Fogelströms Mina drömmars stad är ett undantag. Jag som går upp helt och hållet i Moa Martinsson och Selma Lagerlöf borde ha förstått att det här skulle bli en upplevelse att minnas.

Människornas öde att förbli vid sin läst samtidigt som en önskan finns att barnen ska få en annan chans, en annan möjlighet blir Hennings och hustrun Lottens välsignelse och förbannelse. Det finns inga gränser för vad en förälder kan göra för ett barn som svälter. Trångboddheten, sjukdomarna, missväxten och kampen om jobben som ska ge försörjning beskrivs med smuts, blod, spruckna händer och krökta ryggar, men samtidigt: kärleken, solidariteten, det stora i att se det lilla - detta finns det också gott om.

Det går inte att sammanfatta handlingen i en sådan här bok på samma sätt som det är svårt för mig att påbörja läsningen av en ny. Alla människoöden ligger kvar och skvalpar i mig och det måste de få göra ett tag till. "Läs nästa bok i serien", sa någon, men jag vet inte om jag pallar med det just nu.

Årets läsupplevelse, möjligtvis, på delad plats med Ljuset vi inte ser.

torsdag 23 juni 2016

Lagerlöf 4ever

Mamma och pappa gick på PMU och hittade de här: En samling bestående av 12 i skinnband inbundna böcker av Selma Lagerlöf.

Jag skrev en B-uppsats om Kejsarn av Portugallien, 19 år gammal och tyckte att Jan i Skrolycka var en märklig man. Sjutton år senare förstår jag honom mycket bättre.

Ändå slår det mig: när jag gick på universitetet pratade min etiklärare med mig om skillnaden på bildning och kunskap. Jag jobbade hårt på min kunskap men har inte förstått det  här med bildning förrän alldeles nyligen (typ fem år sedan).

Intertextualiteten är det som kan få håret på mina armar att ställa sig upp lika säker som att någon  underdog (typ Island)slår ett mästarlag (typ Portugal). Och Portugal/Portugallien får väl vara sinnebilden för detta. När jag läser Monstret i natten av Mats Strandberg och förstår allt med Kristallsjön/Chrystal Lake och Jasse/Jason i hockeymasken.

Nu sitter jag här och tänker att jag och maken måste skaffa ett barn till, bara för att kalla honom för Ingmar om det blir en pojke och Gertrud om det blir en flicka. Jag älskar Jerusalem i alla dess former och om du inte har sett filmen måste du göra det. Låna den av mig, för den säljs inte längre. Nu. Nu är det semester.

lördag 18 juni 2016

Det här med schack, alltså...

Klicka här för alternativ

Det blev en hård match där ingen direkt stod som vinnare. 
Åttaåringen vann för tredje gången och tillät skadeglädjen ta sig oproportionerligt stort uttryck. 

lördag 4 juni 2016

Det här är bara så vackert...


Det finns inget annat ord för det. En av de största av sitt slag tillsammans med en av de största av sitt slag. Tänk bort åttiotalsmusiken och titta på samspelet.

torsdag 5 maj 2016

Hellre en zombieapokalyps...

Jag föredrar en zombieapokalyps framför att se Donald Trump som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Vid en zombieapokalyps finns det åtminstone en liten chans till överlevnad. 

Det finns inskränkta människor i den här världen och en släkting till mig är en av de värsta av sin sort - eller den mest framgångsrika i att se världen i svart eller vitt, hur man nu föredrar att se det. Hon har utgjutit sig över hur FRUKTANSVÄRT det är att en av personalen på dotterns skola har pratat om transpersoner som någonting som bör accepteras. Jag har varit tvungen att sitta på händerna för att tvinga dem att inte skriva obsceniteter om vad hon kan göra med sina högerkristna inskränktheter. Ja, hon bor i USA och nej, det är ingen ursäkt. 

Jag arbetar med några av de mest underbara människor som någonsin har beträtt denna jord. Punkt. 

Första dagen på långhelgsledigheten tillbringades i solen med en god bok - och som den var god. Om du inte har läst Stora små lögner, eller Öppnas i händelse av min död för den delen, så föreslår jag att du läser den/dem nu. Slut på meddelandet. 

fredag 22 april 2016

Att sniffa lim

Att sniffa på lim är kanske inget jag skulle rekommendera, men det kan också vara alldeles, alldeles underbart. Jag går igenom 1900-talslitteraturen med mina elever just nu, vilket i runda slängar innebär att jag möter 60 individer - röstberättigade, unga vuxna, ibland små - som för första gången ska möta Nils Ferlin, Brecht, Södergran, Kristina Lugn, Tranströmer, Winnerbäck och Euskefeurat. Jag har världens bästa jobb.

Idag sniffade en elev på limtuben som gruppen hade fått för att klistra ihop en dikt av Nils Ferlin. "Barfotabarn" hade hackats upp i mindre delar för att de skulle få sätta ihop den till passande strofer och verser och en grupp började gräla med varandra eftersom någon menade att det inte rimmade. Någon annan gastade att "det måste väl för helvete inte rimma!". Ändå njuter jag, för de är engagerade i poesi. Vi lyssnar på Lars Winnerbäcks "Ballader om konsekvenser" och pratar om allusion. Om Pippi, Rasmus på luffen och Ronja. Om rim och symboler. Killen som sniffar på limmet får dessutom lära sim om Proust och hans lindblomste och madeleinekaka och hur smakerna och dofterna leder honom tillbaka till sin barndom - och samme pojke, välväxt och stor och liten på samma gång - kan prata om hur han kommer ihåg att limmet luktade precis så när han gick i sexårs...

Jag är full av energi, för första gången på sju år, och toknjuter. Pratar med maken om absolut helt och hållet oromantiska ting, typ vem som har följt med i en lastbil, om att folk tittar på en om man har gått ner i vikt eller om man har klippt och rakat sig, och samtidigt finns en känsla av romantik i det oromantiska. Bara en sån sak.

Barnen har kompisar, jag gör en saltinbakad fransyska, yngsta grabben käkar popcorn och tittar på roliga filmer... Livet är gott. Man kan behöva påminna sig om det ibland.