torsdag 18 maj 2017

Om du ska läsa poesi men inte är så van...

All läsning är bra läsning. Om du läser något som du tycker är ovanligt bra så kan du googla sedan. Om du till exempel en gång råkat lyssna till Solja Krapu och typ råkat bli kär i henne bara för att hon är rolig och har högklackade röda skor på sig medan hon, på sjungande finlandssvenska, levererar vardagsrealism med tårframkallande humor och befrielse - då kan du ha så tur att du hittar youtubeklipp som du kan trösta dig med när diskbänksrealismen i ditt eget liv blir alltför detaljerat. Jag. Älskar. Det. Här.


fredag 28 april 2017

Nioåringens filosofi och fantasi

På väg till badhuset för att hämta kvarglömda grejer:
    "Jag är glömmarmästaren."

På väg till badhuset för att hämta kvarglömda grejer:
    "Ser du det där molnet, mamma? Det ser ut som en trollkarl som vilar i en puppa."

Ikväll, böjd över toalettstolen:
    "Det känns som om jag ska kräkas. Jag känner hur det bränner i halsen och jag vill svälja men det går inte och jag svettas och jag vet att det kommer att kännas som om jag inte kan andas."
    "Ta det bara lugnt. Jag håller undan håret och det finns papper som du kan torka dig med och vatten om du vill dricka", säger jag.
    "Nu kommer det. Nä, det kommer inte, men jag känner att det snart kommer. Kan jag inte äta chips då?"
    "Om du vill äta chips kan du göra det, men det blir inte så trevligt om det kommer upp och då kanske du aldrig mer vill äta de där chipsen", säger jag (trots att jag aldrig har känt så själv, för oavsett vad jag har spytt, kräkts eller kastat upp så har jag inga problem med att äta det dagar senare - maten jag har ätit alltså, inte spyorna).

Sedan pysslade vi egna pokémonkort, spelade Lego-Hobbit och funderade över ätande eller icke ätande av chips. Svåra frågor en fredagkväll.

onsdag 26 april 2017

Det här med att flytta hemifrån när man är nio år gammal

Nioåringen funderar över hur det ska bli när han flyttar hemifrån. Han vill veta vad vårt hus kostade och när han hörde summan blev ögonen stora.
    "Oj! Då måste jag skaffa ett litet hus."
    "Hur stort hus tror du att du behöver då?"
    "Ja, jag tror att jag behöver ett kök. Kanske ett vardagsrum och någonstans att sova."
    "Tänker du skaffa barn då?"
    "Ja, två tror jag."
    "Mm, men då kanske de behöver var sitt rum eller tänker du att de ska dela?"
    "De kanske kan sova i en våningssäng och då behöver jag inte så många rum."
 
Vad saker kostar och hur han ska skaffa pengar till att köpa alla saker är några av de saker han tänker på just nu. När jag säger att han kommer att behöva ett jobb blir han fundersam, för vad ska han jobba med?

    "Jag tror att jag ska bli förskollärare som mormor och Hanna (moster), men sedan ska jag också jobba i en affär och sälja roliga saker."

Perfekt.

måndag 27 mars 2017

Lilla gumman - på förekommen anledning

Problemet med att kallas "lilla gumman" - och alla variationer på detta - är inte förminskandet i sig, utan att jag hinner tänka att "det kanske inte är någonting att reagera över". Så. På förekommen anledning.

Ändå: jag har pratat med mina elever om härskartekniker och eftersom de var åskådare till spektaklet regerade de i mitt ställe, eftersom jag valde att inte reagera där och då. Inte inför dem. "Varför sa du ingenting? Du har ju sagt att man kan göra upp strategier för att bemöta dem när man utsätts för dem." Svaret är, att jag väljer som strategi att inte ta det där och då, utan en halvtimme senare när pulsen är långsammare och den värsta reaktionen har lagt sig. Sedan skickade jag mejl till högsta cheferna och alla berörda där emellan.

Resultatet: en skamsen man utanför arbetsrummet några timmar senare som bad så mycket om ursäkt. Väl så. Jag vill inte göra en cirkus av det här, för det underhåller inte någon, men däremot har andra valt att låta det bli ringar på vattnet. Det är deras beslut och inte mitt, men jag gläder mig oerhört över att alla, alltså samtliga, utan tvekan erkänner att det sättet att tala till en annan människa inte är acceptabelt. Inte någonsin.

söndag 19 mars 2017

Sport är också kultur. Kultursport eller sportkultur...

Okej. Några av de största sporthändelserna som någonsin har visats på svensk tv. Eller internationellt också, naturligtvis, men jag hoppas att jag aldrig glömmer några av de här ögonblicken. Det enda jag inte hittar på nätet där ute är när Per Elofsson gråter efter herrarnas bragd i femmilen.

Charlotte Kallas upphämtning, varsågoda:



Eller när Sverige kvitterar till 4-4 mot Tyskland, efter 0-4 i underläge:



Eller för all del, Zlatans uppvisning mot England, första matchen på Friends arena när de vinner med 4-2:

ame>

Och självklart:



Men sedan har vi också, kvällen när vår yngsta grät för att vi skrek så högt:



Och sedan det här:


Det finns mycket mer - och här har det mest blivit fotboll och skidor, men ändå.

onsdag 8 mars 2017

Döden döden...

Ingen livsfråga är så stor som döden. Med en 88-årig kvinna som nått vägs ände samtidigt som en 53-årig arbetskamrat också har gått till den sista vilan krockar tankarna med varandra när den absoluta, definitiva punkten sätts, i alla fall så vitt vi vet. Många mysterier har människan löst, men inte döden.

Barnen, nio och tolv år gamla, fick följa med för att ta ett sista farväl av makens mormor, en kvinna som sett det positiva i livet, som alltid visat omsorg och som många gånger uttryckt sin visdom över mat och fika som har serverats. "Jag har haft ett bra liv", konstaterade hon för ett tag sedan och vilken välsignelse det måste vara att kunna summera levnadsdagarna på det sättet. Hon har på intet sätt varit utan prövningar, men ändå kan hon säga så. Barnen ville inte se henne, för tanken på att befinna sig i samma rum som en död människa skrämde dem. Därför är det ännu viktigare att faktiskt åka dit, det är jag övertygad om. Visst var det lite spänt först, men kanske mest på grund av att alla vuxna grät och skrattade om vartannat. Plötsligt kom barnens farmor och bjöd på choklad och de visste inte vad de skulle svara. Det blir ju så: man gråter och i nästa stund delar man ett minne - för döden gör så, i alla fall med mig. Plötsligt väller tankarna fram om sådant som sagts och gjorts och oftast slutar det med ett skratt - mitt i tårarna. Hur ska man förstå det som barn?

Barnens kusin var mest överraskad över att hon var hel. All död som barnen sett, mest troligt på tv, är av den onda och bråda sorten, men så var ju inte fallet här. Vi har städat undan döden och därför blir den än svårare att förstå. Jag berättade för barnen att när mor- och farföräldrarna var små hade man de döda hemma hos sig en tid för att andra skulle få tillfälle att komma förbi och ta ett sista farväl. Min pappa har berättat om sin farmor som lades på vardagsrumsbordet innan det var dags för begravning. Det kan låta makabert för oss idag, men döden hade en mer naturlig plats förr i tiden, även om den inte var lättare att förstå.

Det är värre med en människa som på alla sätt kan anses vara för ung. 53 år. Det mest påtagliga är att många andra på jobbet är lika gamla och kontrasterna blir stora. Sjukdomsförloppet var på många sätt hastigt, men samtidigt gavs många tillfällen för samtal och det tar jag med mig, både i ljust och mörkt minne förvarat. Tankarna om vad som händer efter döden, vad meningen är, vilka vi är och vad som är meningen är många av de frågor som jag och den här personen hann avhandla, inte minst när vi åkte iväg och fjällvandrade med jobbet. Jag vet inte vad jag ska tänka i nuläget, för döden är inte enkel.

Jag blir trött av döden. Den är utmattande.

torsdag 2 mars 2017

Ett litet liv

Ett litet liv är en stor berättelse. Det är svårt just nu att påbörja någon ny läsning, eftersom Judes livsöde ligger kvar hos mig. Jag menar vad jag skrev i Bokgalleriet - läsningen kräver att du har en vän som antingen har läst eller som läser boken samtidigt, eftersom du kommer att behöva någon att prata med.

Frågan är nu: hur går jag vidare?