onsdag 26 april 2017

Det här med att flytta hemifrån när man är nio år gammal

Nioåringen funderar över hur det ska bli när han flyttar hemifrån. Han vill veta vad vårt hus kostade och när han hörde summan blev ögonen stora.
    "Oj! Då måste jag skaffa ett litet hus."
    "Hur stort hus tror du att du behöver då?"
    "Ja, jag tror att jag behöver ett kök. Kanske ett vardagsrum och någonstans att sova."
    "Tänker du skaffa barn då?"
    "Ja, två tror jag."
    "Mm, men då kanske de behöver var sitt rum eller tänker du att de ska dela?"
    "De kanske kan sova i en våningssäng och då behöver jag inte så många rum."
 
Vad saker kostar och hur han ska skaffa pengar till att köpa alla saker är några av de saker han tänker på just nu. När jag säger att han kommer att behöva ett jobb blir han fundersam, för vad ska han jobba med?

    "Jag tror att jag ska bli förskollärare som mormor och Hanna (moster), men sedan ska jag också jobba i en affär och sälja roliga saker."

Perfekt.

måndag 27 mars 2017

Lilla gumman - på förekommen anledning

Problemet med att kallas "lilla gumman" - och alla variationer på detta - är inte förminskandet i sig, utan att jag hinner tänka att "det kanske inte är någonting att reagera över". Så. På förekommen anledning.

Ändå: jag har pratat med mina elever om härskartekniker och eftersom de var åskådare till spektaklet regerade de i mitt ställe, eftersom jag valde att inte reagera där och då. Inte inför dem. "Varför sa du ingenting? Du har ju sagt att man kan göra upp strategier för att bemöta dem när man utsätts för dem." Svaret är, att jag väljer som strategi att inte ta det där och då, utan en halvtimme senare när pulsen är långsammare och den värsta reaktionen har lagt sig. Sedan skickade jag mejl till högsta cheferna och alla berörda där emellan.

Resultatet: en skamsen man utanför arbetsrummet några timmar senare som bad så mycket om ursäkt. Väl så. Jag vill inte göra en cirkus av det här, för det underhåller inte någon, men däremot har andra valt att låta det bli ringar på vattnet. Det är deras beslut och inte mitt, men jag gläder mig oerhört över att alla, alltså samtliga, utan tvekan erkänner att det sättet att tala till en annan människa inte är acceptabelt. Inte någonsin.

söndag 19 mars 2017

Sport är också kultur. Kultursport eller sportkultur...

Okej. Några av de största sporthändelserna som någonsin har visats på svensk tv. Eller internationellt också, naturligtvis, men jag hoppas att jag aldrig glömmer några av de här ögonblicken. Det enda jag inte hittar på nätet där ute är när Per Elofsson gråter efter herrarnas bragd i femmilen.

Charlotte Kallas upphämtning, varsågoda:



Eller när Sverige kvitterar till 4-4 mot Tyskland, efter 0-4 i underläge:



Eller för all del, Zlatans uppvisning mot England, första matchen på Friends arena när de vinner med 4-2:

ame>

Och självklart:



Men sedan har vi också, kvällen när vår yngsta grät för att vi skrek så högt:



Och sedan det här:


Det finns mycket mer - och här har det mest blivit fotboll och skidor, men ändå.

onsdag 8 mars 2017

Döden döden...

Ingen livsfråga är så stor som döden. Med en 88-årig kvinna som nått vägs ände samtidigt som en 53-årig arbetskamrat också har gått till den sista vilan krockar tankarna med varandra när den absoluta, definitiva punkten sätts, i alla fall så vitt vi vet. Många mysterier har människan löst, men inte döden.

Barnen, nio och tolv år gamla, fick följa med för att ta ett sista farväl av makens mormor, en kvinna som sett det positiva i livet, som alltid visat omsorg och som många gånger uttryckt sin visdom över mat och fika som har serverats. "Jag har haft ett bra liv", konstaterade hon för ett tag sedan och vilken välsignelse det måste vara att kunna summera levnadsdagarna på det sättet. Hon har på intet sätt varit utan prövningar, men ändå kan hon säga så. Barnen ville inte se henne, för tanken på att befinna sig i samma rum som en död människa skrämde dem. Därför är det ännu viktigare att faktiskt åka dit, det är jag övertygad om. Visst var det lite spänt först, men kanske mest på grund av att alla vuxna grät och skrattade om vartannat. Plötsligt kom barnens farmor och bjöd på choklad och de visste inte vad de skulle svara. Det blir ju så: man gråter och i nästa stund delar man ett minne - för döden gör så, i alla fall med mig. Plötsligt väller tankarna fram om sådant som sagts och gjorts och oftast slutar det med ett skratt - mitt i tårarna. Hur ska man förstå det som barn?

Barnens kusin var mest överraskad över att hon var hel. All död som barnen sett, mest troligt på tv, är av den onda och bråda sorten, men så var ju inte fallet här. Vi har städat undan döden och därför blir den än svårare att förstå. Jag berättade för barnen att när mor- och farföräldrarna var små hade man de döda hemma hos sig en tid för att andra skulle få tillfälle att komma förbi och ta ett sista farväl. Min pappa har berättat om sin farmor som lades på vardagsrumsbordet innan det var dags för begravning. Det kan låta makabert för oss idag, men döden hade en mer naturlig plats förr i tiden, även om den inte var lättare att förstå.

Det är värre med en människa som på alla sätt kan anses vara för ung. 53 år. Det mest påtagliga är att många andra på jobbet är lika gamla och kontrasterna blir stora. Sjukdomsförloppet var på många sätt hastigt, men samtidigt gavs många tillfällen för samtal och det tar jag med mig, både i ljust och mörkt minne förvarat. Tankarna om vad som händer efter döden, vad meningen är, vilka vi är och vad som är meningen är många av de frågor som jag och den här personen hann avhandla, inte minst när vi åkte iväg och fjällvandrade med jobbet. Jag vet inte vad jag ska tänka i nuläget, för döden är inte enkel.

Jag blir trött av döden. Den är utmattande.

torsdag 2 mars 2017

Ett litet liv

Ett litet liv är en stor berättelse. Det är svårt just nu att påbörja någon ny läsning, eftersom Judes livsöde ligger kvar hos mig. Jag menar vad jag skrev i Bokgalleriet - läsningen kräver att du har en vän som antingen har läst eller som läser boken samtidigt, eftersom du kommer att behöva någon att prata med.

Frågan är nu: hur går jag vidare?

måndag 23 januari 2017

Läst och tittat

En del böcker har det blivit under julledigheten, men inte lika många som fordom. Å andra sidan ser livet ut så just nu och det är väl bara att acceptera, eftersom kurslitteratur och elevtexter försöker överträffa varandra i ömsesidig förökning. 

För lästips är det bara att gå in på Bokgalleriet för att läsa vidare och det är ändå en del guldkorn som har vaskats fram ut gömmorna. I övrigt är det serier och film som stått för de stora överraskningarna. 

Eye in the sky - en gudomlig Helen Mirren som med en skådespelarensemble to die for guidar publiken genom den omöjliga frågan om när det är rätt att skjuta en missil mot civila. 

Westworld - En fantastisk skådespelarsamling med bland annat Evan Rachel Wood, Anthony Hopkins och Ed Harris i en futuristisk nöjespark där androider knappt går att skilja från människor. Vad händer när androiderna börjar utveckla ett självmedvetande och kräva sina rättigheter och verkar vara bättre införstådda med vad som måste anses vara rätt och fel? 

Skam - det tog tid för mig att närma mig den här norska pärlan, mycket på grund av att så många andra hade haussat upp förväntningarna till astronomiska höjder, men när jag väl hade tryckt på play... så tog det ändå en halv säsong innan jag förstod vad the fuzz was about. Men. Så. Gullat! Favoriten: när Isak berättar för Jonas och Jonas fortsätter äta sin kebab. Jag säger inte mer än - så bäst. 

Walking Dead och Game of Thrones - man måste ju se klart när man ändå har börjat. Walking Dead: det måste ju betyda någonting att lillflickan fick namnet Judit, eller hur? Krigarprinsessa på det? I övrigt - liiiite för långsamt berättande. Jag menar, ska de fortsätta att upprätta små tillflykter som ständigt intas av psykopatiska massmördare samtidigt som det ursprungliga hotet mot mänskligheten blir en perifer väsande kör av odöda? Och GoT: visst har det dött färdigt lite folk nu för ett tag så att vi kan börja skapa lite nya allianser? 

American Odyssey: hon-där-vad-hon-nu-heter som också är huvudrollen i Marcella är fantastisk och serien håller toppklass. Lysande. 

Sherlock: först förstod jag inte storheten med Cumber-mannen, man jösses så bra serien är. Hoppas att ingen någonsin förringar Martin Freemans betydelse för exakt hur bra det är. 

I övrigt står youtube för den största källan till sevärda klipp och om du har torka, så sök upp valfritt tacktal av Hugh Laurie på Golden Globe-galorna. Den senaste bjöd på en känga åt den tillträdande presidenten och det är så där smart, brittisk humor när den är som bäst. 


torsdag 13 oktober 2016

Årets nobelpris

Tja. Så svensklärare jag är känner jag mig tämligen likgiltig inför årets val av pristagare. Bob Dylan. ändå. För mig är det här dagen när Therese Johaug åkte fast för dopning. Jag vill tro gott och hoppas att det ska vara ett misstag, men det är den där röken alltså. Det brukar ju betyda att det också finns en eld.