...och mina elever gör mig full i skratt...

Mina elever satt och funderade över formuleringar gällande ett historiearbete:
- Mannen, munken, mysteriet. Martin Muther. Den gode Luther fick byta namn i allitterationens anda. Otroligt roligt, tyckte en fredagstrött jag.

Nu återstår det att se om kollegorna får mig att skratta i kväll på middagspartaj på schtaaan. Förmodligen.

Uppvaktad

Jag blev mycket mer uppvaktad i dag än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte mindre än tre karlar har i olika omgångar bett om min uppmärksamhet, frågat mig hur jag vill ha det och efteråt avslutade de med att fråga om jag var tillfredsställd. En erbjöd sig att komma tillbaka i morgon och en annan bokade in sig på torsdag. Antingen tycker de väldigt mycket om mig eller så är de lite rädda för mig.

När frustrationen sliter och river i kroppen måste man ta till alla krumelurpiller som finns att lugen ne lellhjärte. Då är Mark Levengoods böcker som balsam för själen och hans senaste, Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig, är helt fantastisk. Läs den, läs högt, läs om den här, läs om hela boken och ge sedan bort den i present eller julklapp.

Helt oväntat...

...träffade jag Johanna Lindbäck på jobbet i dag. Om du har möjlighet: lyssna på henne på Krokodil i kväll klockan 20.00. Arrangeras av Ordmån.

...blir jag uppvaktad av en man som hoppas på att göra mig lycklig i morgon (och han är inte min man). Vårt förhållande kommer att bestå av en mer virtuell verklighet än den reella. Lite Matrix så där.

...blev min lektionsfria dag en fullspäckad kan-du-bara-hjälpa-den-här-eleven-med-det-här-dag.

...åt vi korv till middag. Eller det var inte oväntat. Det var väntat. Tyvärr.

Mera roligt

Mina elever Kalle och Pelle har känt varandra hela livet och gått skola med varandra i elva år när Kalle en dag frågar Pelle:
- Öh, hörru. Vilket land är du adopterad från egentligen?
- It är ja' adopterad. Hä ä ju morsan.
- Va?! Är du säker?
Svaret kom torrt och mycket syrligt: - Ja, ganska.*

Ibland glömmer de att stora grytor också har öron och när jag hörde det här meningsutbytet ville jag bara gapskratta. Lyckliga jag.

* Kalle och Pelle heter egentligen någonting annat.

Så kan man också göra

Lilleman rensar vinbär med mig. Jag sitter på stolen och han sitter på bordet. Jag tar alla bär från kvistarna och lägger bort skrotet. Han tar ett bär från kvistarna och kastar bort resten av klasen. Så kan man också göra.

Storeman läser nästan obehagligt bra. "Öppna och läs om ett mänskligare Sverige" står det på Kristdemokraternas kuvert. Detta läser han helt obehindrat och jag förstår inte när han lärde sig det. Han behöver knappt ljuda orden.

Jan Björklund tar nya rekord i dumheter och jag förundras över hur mycket han uttalar sig om, när han i realiteten vet så lite. Han uttalar sig om en skola jag inte känner igen. Jag rekommenderar honom att faktiskt besöka en.

I senaste numret av Forskning och framsteg kan man läsa en intressant artikel om hur förstagångsväljaren tänker och fungerar och denna artikel har utgjort underlaget för diskussioner i alla mina klasser. De blir härligt provocerade eller erkänner, lite skamset, att det faktiskt förhåller sig på det viset.

Det är skönt att gå på helg när man har haft en sådan bra vecka som jag haft.

I dag...

...påmindes jag flera gånger om varför jag älskar mitt jobb. Jag tycker om mitt jobb lite så där i allmänhet, hela tiden och jämt, trots att jag ibland också måste spy galla över en del av innehållet. Ibland är det dock som i trissreklamen: plötsligt händer det. Av sekretessetiska skäl ska jag inte nämna något av själva samtalet, men det slutade med skönsång av tre inte helt oblyga grabbar.

Ena grabben nös just och ut kom en lång, grön snorsträng. Närmast till hands låg sverigedemokraternas reklamutskick. "Ge oss Sverige tillbaka" står det. Okej då. De ska få tillbaka det, en snorbubbe i taget.

Lite uttjatat

Mögligheternas skola. Ett skämt som florerar i våra korridorer. Kanske en aning uttjatat, men dessvärre alldeles, fruktansvärt sant. Lägg på en totalrenovering på det som skulle ha gjorts redan 1989 samt byte av alla lösa och fasta delar, så har du min arbetsplats i ett litet nötskal.

Luften i arbetsrummet var trögflytande och kändes grå. Det var faktiskt fruktansvärt. Vi har blivit erbjudna att sitta på annat ställe, men innan jag har mina materiel och böcker med mig har eleverna hunnit anlända.

Nu är jag röd i ögonen och hur trött som helst, men det blir nog bra?

Arbetsdag är glädjedag

Anlände till jobbet.
Inget vatten.
Ergo: inget kaffe.
Varmt.
Ingen fungerande ventilation.
Svettningar så fort jag rörde fler än två muskler samtidigt. Att packa böcker i depåer gick således fetbort.
Datorn. En bra uppfinning. En bra idé att göra en massa bra saker. Om Internet hade fungerat.
Inget Internet = allt faller.

En död råtta på ett våningsplan.
En levande råtta på ett annat. Intressant.

Smuts och damm överallt har gett min röst en intressant whiskeykaraktär av det brummande slaget.

Så vad fick jag då gjort?
- Ett stycke planering för åtta veckor.
- En skärmvägg blev omklädd och blev faktiskt riktigt fin. Det toppar nog min pedagogiska karriär vågar jag påstå.

Dagen har varit intressant. Minst sagt.

Va'?

Femåringen:
- Titta pappa, jag har fått ett nytt kastspö av morfar.
- Så fint det är!
- Vad?

Femåringen:
- Mamma, får jag se lite tv?
- Ja, men bara en stund.
- Vad?

Femåringen:
- Mamma, när ska vi äta?
- Alldeles strax.
- Vad?

Femåringen:
- Pappa, jag vill dricka.
- Okej, kom så får du vatten.
- Va'?

Tvååringen:
- Mamma, ja vij bada me dä hä tora koten. Dä hä tora koten som ä guuul. Dä hä koten som ja hållä i handän. Dä hä mena ja.

Tvååringen kan inte bli mer övertydlig än vad han redan är och femåringen surrar, surrar, surrar och glömmer sedan vad han har sagt. Han surrar så mycket, att när han är färdig har jag glömt vad han sa när han började.

Jag känner mig superrastlös på ett sådant där sätt som man bara gör när man precis gått på semester. Maken jobbar och jobbar och jobbar och det är skift hit och extra turer dit. Det är visserligen ett kärt besvär att han har jobb, men det är en ovan känsla att det är han som jobbar heltid och jag som är hemma mer än vad jag brukar.

Trevlig helg.

Nu är det nu

Fyra dagar kvar till semestern. Dagarna går både långsamt och snabbt på en och samma gång.

Vi är nu helt utan ventilation och det luktar således inte bulla på jobbet.

Vill man fördriva dagarna kan man förarga en kollega. Har du otur kan den önskade effekten (att han håller sig borta från dig) bli den omvända (han biter sig fast vid dig och släpper inte taget).

Jag älskar regn, men det kanske jag har nämnt? Underbart väder ute.

Fotbollsknatte

Vi var några som pratade samman och ringde ihop grabbens jämnåriga för att sparka lite boll. Min familj hade som vanligt kommunikationsproblem: jag hade tydligt fört fram till alla utomstående att vi började 17.30 medan min man tydligt uppfattade att vi började 18.00.

Nåja, bra uppslutning blev det i alla fall och sedan varte som-e vart. Jag blev oannonserat utsedd till igångsättare/lekledare och jag undrar: det var väl inte meningen? All organiserad rörelse för barn under 16 år är jag icket utbildad till. Däremot blir jag nervös när alla står och tittar på varandra och undrar vem som ska ta första steget.

Efter morgondagen är det inte mycket liv kvar i arbetsluckan. Arbetsveckan kommer att bli arbetssvackan. Ventilationen stängdes av i vissa delar av huvudbyggnade och låt mig uttrycka mig så här: det luktar inte bulla i skolan. Det luktar snarare kvarglömd sporttrunk innehållande en gammal banan och hockeyhandskar.

Trött av ingenting

Treorna gör ingenting men är helt uppspelta. Som förvuxna kalvar på grönbete. Som stövare i väntan på att släppas loss på jakt.

Jag blir så trött av att göra ingenting! Tiden går så långsamt och ändå har jag tillämpat HTG-metoden (Huvudsaken Tiden Går) genom att spela Land och stad med dem. Jag ledsnade efter tre bokstäver medan de kunde ha spelat på hur länge som helst. Det fanns inte ens ett pris att kämpa om.

Mina barn ligger i sina sängar och tanken var att de skulle somna snabbt eftersom de varit så otroligt trötta i dag. Nu ligger de där och förstår inte alls vitsen med att somna när det är så här ljust ute. Jag önskar att man kunde ha en ljusmätare på samma sätt som man kan mäta temperatur och luftfuktighet. Då kunde man säga "Fattar ni att det är 43 % ljusstyrka klockan 19.00 på kvällen och i Lund hade de bara 15%". Kanske inte en idé att ta patent på, men ändå.

SMS-tabbe

En elev skrev ett sms till mig för att sjukanmäla sig i dag.
"Jag mår inte bra och stannar hemma i dag" löd meddelandet.
Jag svarade med ett "Ok" - trodde jag. Med textfunktionen på telefonen blev det "öl".
Svaret från studenten blev: "Nej, jag tror att jag har lite feber".

T9-fuktionen har således sina brister.

Dagens andra roliga var att en lastbil stod på lilla gångvägen som leder till arbetet och blockerade all gång- och cykeltrafik. Jag gick vid sidan om, på gräset, när jag såg en cyklist komma från andra hållet. Cyklisten var en äldre man, uppskattningsvis 70+. Utan att sakta ned körde han närmare lastbilen och plötsligt jappar han med cykeln så att han galant flyger över de höga kantstenarna. Han fortsatta som om det hörde till vardagssysslorna att köra off-road med cykeln, trots att denna långt ifrån är byggd för att framföras på ett sådant sätt.

Blodpudding, allvarligt

Blodpudding är inte mat, det är en olycka. Det är sörja i fast form, stekt till skosulor som bara passar att lägga i en matskål för hundar. Blodpudding är bukfylla som ska få dig att uppskatta andra frugala anrättningar som köpesfiskpinnar och falukorv. Dessa två bör, för allmänt välbefinnande inte intas vid ett och samma tillfälle. Blodpudding är som ett oätligt svart hål mellan en klick solskensaktigt smör och kärleksröd lingonsylt.

Men jag tiger. Jag ler tappert mot barnen som med lysande ögon mmmh:ar och åååh:ar och undrar om det är lördagsmys. Jag kan inte tala om för dem hur äcklig mat vi äter. De kommer att komma på den detaljen om ett par år när allting som serveras är äckligt.

Hela den här dagen kan liknas vid blodpudding. How was my day? Blodpuddingslik, thank you for asking.

Beslutsfast...fast... ändå inte

Det är lätt att vara hårdhjärtad när man inte behöver se personen framför sig; tårögd, bedjande och liten. Det är svårt att säga nej när denna någon ber om hjälp. Det är lätt att säga att man för sin egen skull måste ha ett sista datum som deadline, eftersom man annars skulle gå under av snedfördelad arbetsbelastning. Det är svårt att inte ta emot pappershögar när förnuftet hos de stora, som för tillfället är små, äntligen har vaknat och de är beredda att göra nästan vad som helst för att få ett G på ett papper.

Det blir ingen boksläppsfest för mig nästa vecka, hur trevligt den än hade varit. O.s.a.-meddelandet med tack, men nej tack, är skickat med lite sorg i hjärtat. Nästa år - DÅ ska jag inte sitta i den här sitsen. Då ska jag vara hårdhjärtad, beslutsfast och... säkert ändra mig i mitten av maj lika fullt.

Jag ska inte ha dåligt samvete, jag ska inte har dåligt...

...samvete, jag ska inte ha dåligt samvete... Jag tror att det dåliga samvetet många gångerna är människans värsta fiende. Med hjärnan vet jag att jag inte borde ha det, men med hjärtat är det en helt annan sak.

Femåringen vaknade med feberfrossa i natt. Jag skulle sitta hemma fram till lunch och rätta nationella prov. I avskildhet. I ostördhet. En massa -het som slutade i feberhet i stället. Jag ska ändå åka in och jobba eftermiddagen som det var tänkt, för han är inte jättesjuk. Han är tillräckligt frisk för att vara igång och störa den koncentration jag så hett längtade efter.

Det är rätt trevligt att ha honom hemma. Det dåliga samvetet gäller dock lilleman som fick åka in till dagis. Han tittade undrande på oss när femåringen inte skulle stanna och det är svårt att motivera för en tvååring att storeman är sjuk och att jag måste koncentrera mig.

Jag har ändå rättat undan nästan hela pappershögen, så det dåliga samvetet får ge vika för rättningslättnaden.

Bök(g)igt

En roman skulle läsas. En (läs: flera) var ovillig. Han tog försiktigt upp romanen med yttersta delen av tummen och pekfingret och tittade på den med avsmak.
- Det är bögigt att läsa sånt här, blev utlåtandet.

Romanen hette "Om jag kunde drömma" (Twlight) och grabben talade ur hjärtat när han yttrade orden.
- Bara en riktigt karl klarar av att läsa en sån där bok, försökte jag provocerande och han uppfattade nog genast utmaningen jag lade in i orden.

Sagt och gjort. Han läste romanen, fortfarande med de yttersta delarna av fingrarna som vore han rädd för att smittas av något. Han mostade på, suckade, grälade, hånade, skrattade sin väg mellan sidorna och analysen blev riktigt, riktigt bra. När han fått igen bokrapporten skrapade han lite i golvet med foten och frågade tyst vad andra delen hette.

Sedan bröt faktiskt smittan ut. I denna klass, bestående av enbart pojkar, har nu de flesta läst inte bara första och andra delen, utan har nära nog plöjt igenom hela serien. Bortförklaringarna är många, den ena roligare än den andra, men min favorit är: "Man måste ju ha läst boken innan filmen kommer."

Så skönt att böckerna filmatiseras, så att man kan ha det som spökskäl att läsa. Gulle, gulle. Det är ändå sådana möten som gör det lite värt det att ha det jobb jag har. 78 nationella prov är inte lika värt det.

Slut syre

En årskurstrea av den teknikaktiga sorten skulle hålla sina tal i går (nationella provet i svenska) och två tredjedelar av adepterna saknades. På religionslektionen i dag satt de dock uppradade som femton fina kråkor på en gren.

- Eftersom alla är här i dag tänkte jag att vi kör talen i stället för religionsarbetet, meddelade jag dem och swosch andades alla nittonåringar in samtidigt. Syret i rummet tog slut och svett, panik och ångest bröt ut rekordsnabbt. Jag såg deras kalkylerande blickar vilset irra runt medan de syreöverdoserade hjärnorna tänkte febrilt.
- Och först ut är... Nej, jag bara skojade, meddelade jag.

Lättnaden var total. De hade klarat sig undan en vecka till. De andades ut unisont och temperaturen i rummet steg med två och en halv grad.

Lovligt byte

Nej, jag har inte läst böckerna om bounty huntern, men jag är lovligt byte från och med denna eftermiddag. Ledig och öppen för förslag.

Jag har handlat klänning till ett bröllop och stod sedan och suktade efter ett par finfina skor. Problemet var bara att skorna kostade lite mer än dubbelt så mycket som klänningen. Och klänningen var inte jättebillig. Skorna var alltså skitdyra. Fast superfina. Men för dyra. Så de får vara fina där de står.

Jag har planerat in att se en film i kväll. Jag har redan sett den, men ska se den igen. Aaaah. Ljuva ledighet.

Packad och glad...

...in i minsta detalj. Kartong står på kartong med mappar, pärmar, lådor, kritor, papper, gem, alldeles för många hålslagare och gamla whiteboardpennor som inte fungerar. Nytt arbetsrum väntar medan mitt nuvarande ska mögelundersökas. Känns bra. Jag har sorterat ut tre och ett halvt ton skräp. Ett ton ligger kvar i karantän och kommer förmodligen att slängas under tillbakaflytten. Det är bra.

Att massakerhota en skola är... obra. Jag känner mig inte, och kände mig inte heller, hotad men det är obra att ropa varg.

När man har varit och spelat innebandy och vill se Mästarnas mästare på svt-play är det obra att man möts av bilden på den som åkt ut. Det förtar spänningen en aning.

Anna Karenina är inte obra, men jag tror att jag ska låna nyöversättningen. Den gamla från 1933 som jag har i läderband är skön att hålla i och bra, men en nyöversättning kan vara bättre. En fråga bara till läsare som faktiskt läst den: är både män och kvinnor så där gråtfärdiga genom hela boken eller skärper de sig allt eftersom?