Åskmolnet som svävat över mitt huvud har dragit vidare. Man hör bara mullret i fjärran numera. Mina blå ögon var länge svarta, men börjar återfå sin ursprungliga färg. Jag hoppas på instant karma för den person som utsatt oss för brottet som polisen inte riktigt vet hur de ska rubricera. Någon form av bedrägeri. Inte för att det spelar någon roll. CIA är tydligen redan bekanta med problemet och gick förra året ut med en varning. Snacka om att sätta en Tulo mellan knäna när barnet redan är på väg - det är liksom bara för sent.
Veckan avslutades däremot på det trevligaste av sätt: min svärmor ringde i onsdags och frågade om jag hade lust att se Anna, Hanna och Johanna inne i staaan. Jag tackade med glädje ja och det blev verkligen ett lyft för den här kulturkoftan. Skådespelet bygger på Marianne Fredrikssons roman och trots att det är länge sedan jag läste boken i fråga blev det ett kärt återseende.
Skådespelarna skiftade på ett fantastiskt sätt ålder genom att överlåta klädesplagg och repliker åt varandra och förändringarna i Sverige under hundra år är nästan magiskt framförda. I första akten går det kanske nog så snabbt: barnafödande och död avlöser varandra. Andra akten knyter ihop allt det där jag tycker så mycket om med generationsromaner: hur vi ibland kämpar för att slå oss fria från våra föräldrar och vill göra någonting nytt, bara för att inse att vi upprepar, i det här fallet, våra mödrars livsmönster och tankesätt.
En trevlig kväll efter en hektisk vecka. God helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar