Fånga dagen och dagarna som gått var det livet?

Det kan vara svårt att leva i nuet. Mitt problem är att jag blickar framåt och inte riktigt fångar dagen som är. Lovet gick rekordsnabbt och kanske beror det också på att man hela tiden tänker att "imorgon, DÅ ska jag...". Nu är vi redan inne i mars månad och helgerna börjar vara uppbokade, veckodagarna är helt knöktjocka så vi till och med varit tvungna att hyra in mor- och farföräldrarna för att inte barnen ska bli föräldralösa vissa kvällar. So not likt mig.

Samtidigt går tiden fort när man har roligt, så baserat på hur snabbt tiden springer iväg måste jag ha fruktansvärt kul. Jag minns farfar när han på äldreboendet på gamla dagar sa "Jag förstår då inte var tiden tar vägen." Tänk att vid 96 års ålder tycka att tiden går fort. Jag hoppas att det kommer att kännas så för mig också. Jag kommer att tänka på uttrycket: Dagarna som gick, var det livet? Så hoppas jag att jag inte kommer att känna det när jag blir äldre. Jag tror dock inte att det är någon risk, för mitt i allt tycker jag att jag ofta tänker att det här ögonblicket kommer jag nog alltid att minnas.

"Gör er därför inga bekymmer om morgondagen..." Nej, det var väl det då. Inte fundera nu på att Lillebror fick feber igår och sedan dess haft en jämn temp på 38 grader. Fyraåringen ställde sig bredbent på gården och blickade ut över ägorna samtidigt som han berättade för svägerskan att "Här har jag jobbat i många år. Tusen timmar. Ända sedan i söndags. 55 dagar." Han drog till med alla storleksmått han kunde komma på. Det bästa är när han suckar utmattat samtidigt som han uttalar de här orden. Tack gode gud för mina fantastiska barn.