...hade vi åkt till idag om fyraåringen hade fått ange destinationen. Teknikens hus är ett mer rättuttalat ord och dit begav vi oss tillsammans med vännen och kollegan Gretagarn. Supertrevligt att ha någon att sitta och prata med och samtidigt lösa några världsproblem. Fyraåringen har kört skotare, sett gigantiska såpbubblor, kört flygplan, kört räserbil, startat stora fläktar, gått i planetariet... Lillebror har suttit bredvid, storögd, och sagt "Oish".
Presentbutiken var fin med massor av småpresenter till rimliga penningar. Det blev ett jättefint alfabetspussel där man kan träna både stora och små bokstäver plus lite smått och gott. Det vi var ute efter egentligen fanns dock inte kvar.
Sedan var det gnälligt. Gnällvisa med variationer. Sjutton verser. Min ömma moder brukar påstå att nästa gång vi klagar över våra barn så ska hon... nu kommer jag inte ihåg vad det var hon skulle göra. Jag fick nästan lust att spela in di små för att kunna spela upp hur de var. Och sedan spela in min mor när hon får se hela föreställningen.
Den som sa att en mors tålamod är som en tandkrämstub - det finns alltid lite kvar oavsett hur mycket man förbrukat hade ingen aning om hur fel hon hade.
3 kommentarer:
Jag kan tro att det var mycket spännande för storebror att se på "Trafikens hus". Det var inte igår man var där..kanske man skulle fara med dom större barnen någongång.
Ja, alla har ut någonting av att åka dit. Det är ju roligt själv, vet jag. Testa och skruva och handla och fika. Man kan ha sämre utflyktsmål.
Jo, Kneknikens hus, som dottern sa när hon var mindre, ÄR roligt. Tyvärr tycker jag att för många saker är ut funktion eller funkar halvtaskigt...
Det där om en moders tålamod gäller då inte mig! I am no tandkrämstub. Snarare kaviar. Man vill så gärna ha, men det går böfvelen inte klämma ut en centimeter till...
Skicka en kommentar