Sagostund med storebror

Storebror blev sjuk under natten, men är tapper som vanligt och därmed vid ganska gott mod. Med maken på innebandy tog jag båda pojkarna i sängen för en sagostund och då telefonen ringde gick jag ifrån en stund. När jag kom tillbaka möttes jag av den här synen.

E läser högt för lillebror. Han kan inte läsa så flytande ännu, men däremot kan han recitera hela boken från början till slut. Han gör till och med olika röster när de obligatoriska upprepningarna sätter igång mot slutet. Det är så man blir tårögd.

Efter en stund blev det så här... Bilden visar också barnens olika personligheter lite till vardags, så där. Storebror är sävlig, eftertänksam och litterär, medan lillebror - naturbarnet - ser hur högt och hur nära sängkanten han kan hoppa.

Operation målning av kontor har inletts. Det blev varmt med bygglampa, så till slut stod maken i bara kallingarna. Han skyllde på att han inte ville ha målarfärg på arbetsbyxorna, men jag har genomskådat honom. Jag lägger dock inte ut några bilder...

Slumdog millionaire - Vikas Swarup

Läslus(t)en är tillbaka. Jag har inte fått någonting läst på mycket länge. Det är nästan en månad sedan, vilket visar att allting är relativt. Men min mans mått mätt är det inte länge sedan medan jag har hunnit fundera över vad det är för fel på mig.

Ibland längtar jag efter att läsa, men har ingen lust att ta upp en av de böcker jag har liggande hemma. Men nu blev det den här, som vi ska läsa till bokklubben så småningom.

Ram Mohammad Thomas är ett indiskt gatubarn som vinner högsta vinsten i ett frågeprogram, men som arresteras och anklagas för att ha fuskat sig genom tävlingen. För hur kan en slumdog som han kunna svaret på alla frågor? Varje kapitel är en förklaring till hur han kan svaret på helt osannolika saker. I berättelsen väntar också oväntade vändningar - för vad skulle det innebära om den tävlande faktiskt inte är där för att vinna pengar?

Mörker, utrustning och fotboll

Earth Hour genomfördes. Vi var tämligen allena på genomförandet av den manifestationen i vår by, beroende på vilket håll man tittade åt.

Matinbjudna lämnade byggnaden vid halv nio och därmed var en trevlig kväll till ända. Trevligt sällskap för både oss och barnen. Jag var nervös när jag serverade fisken för jag hade aldrig bjudit på den rätten förr, men det blev faktiskt gott. Lite salt kanske, men fisk tål ju mycket av den varan. Laxfilé med grön pesto och - håll i er nu - Norrbottensost (inte Västerbottens). Norrbottensost ska enligt hörsägen vara en andrasortering av den från grannskapet. Citron över, smör under. Det blev gott i alla fall. Fisken serverades med potatis och barnen fick kalasbricka från Scan: korvar som såg ut som köttbullar.

Efter Robinsson, som jag tänkte att jag inte skulle följa men som jag inte kan motstå, blev det fotboll och rätt nöjsamma 0 - 0. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att Zlatan skulle ha satt kanske både ett och två mål. Elmander, är han valp eller människa? Och nej, jag skulle nog inte ha gjort det bättre själv. Inte just igår i alla fall.

Efter fotbollen var jag bara tvungen att läsa klart boken, Slumdog millionaire. Rätt bra, men slutet håller inte. Eller som man skulle säga inom sporten: levererar inte när det krävs. Redovisas inom kort i Bokgalleriet.

Åskan har dragit förbi

Åskmolnet som svävat över mitt huvud har dragit vidare. Man hör bara mullret i fjärran numera. Mina blå ögon var länge svarta, men börjar återfå sin ursprungliga färg. Jag hoppas på instant karma för den person som utsatt oss för brottet som polisen inte riktigt vet hur de ska rubricera. Någon form av bedrägeri. Inte för att det spelar någon roll. CIA är tydligen redan bekanta med problemet och gick förra året ut med en varning. Snacka om att sätta en Tulo mellan knäna när barnet redan är på väg - det är liksom bara för sent.

Veckan avslutades däremot på det trevligaste av sätt: min svärmor ringde i onsdags och frågade om jag hade lust att se Anna, Hanna och Johanna inne i staaan. Jag tackade med glädje ja och det blev verkligen ett lyft för den här kulturkoftan. Skådespelet bygger på Marianne Fredrikssons roman och trots att det är länge sedan jag läste boken i fråga blev det ett kärt återseende.

Skådespelarna skiftade på ett fantastiskt sätt ålder genom att överlåta klädesplagg och repliker åt varandra och förändringarna i Sverige under hundra år är nästan magiskt framförda. I första akten går det kanske nog så snabbt: barnafödande och död avlöser varandra. Andra akten knyter ihop allt det där jag tycker så mycket om med generationsromaner: hur vi ibland kämpar för att slå oss fria från våra föräldrar och vill göra någonting nytt, bara för att inse att vi upprepar, i det här fallet, våra mödrars livsmönster och tankesätt.

En trevlig kväll efter en hektisk vecka. God helg.

Supertråkig grej...

...är ett understatement. Någon har hackat sig in och tagit över vår hemtelefon (ip-elände) och ringt samtal till Cuba för 5000 kr. Fem tusen. Och nej, det är inte ett tidigt aprilskämt. Det är dagens suraste, sunkigaste, *!%#-aste sanning.

Det är bara att torka sig i baken med pengarna direkt. De får ändå inte gå till någonting vettigt. Ännu surare är att vi hunnit beställa nya tapeter till kontoret och jag har dessutom hunnit beställa en tid hos tandläkaren. Med en föräldrapenning och en vanlig lön kan man inte se in i tunneln och tro annat än att ljuset som kommer mot dig är ett tåg. Ett expresståg.

Vad är det som låter?

När min man hör ett ovant ljud från källaren:
- Vad är det som låter?
- Tvättmaskinen, svarar jag torrt.

När jag hör ett ovant ljud från källaren:
- Vad är det som låter?
- Det är värmepumpen, svarar han - snustorrt.

På tal om att höra: Lilleman har varit till Sunderbyn idag. För alla icke-invigda påstod man att detta skulle bli Europas modernaste sjukhus. Modernt i det här fallet var att varken bygga det i Luleå eller Boden, utan mitt mellan så att INGEN fick nära till vården. Ja, ja. Hur som haver skulle lillebror dit för en extra hörselkontroll då min mormor hade två systrar som var döva från födseln. Allt var okej och trots att jag förstått det innan var det skönt att få det på papper.

Storebror har också god hörsel. Han hör ungefär allt det han inte borde uppfatta, men kan samtidigt sortera bort det han borde lystra till. Så bekvämt att ha selektiv hörsel...

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Hemmahedda att berätta sju sanningar om mig själv.

Utmaningen går till så här:
1. Länka till den som har utmanat dig
2. Berätta sju sanningar om dig själv
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg
4. Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så att de vet om utmaningen.

Sju sanningar om mig:
1. En person har tagit av mig bilnycklarna när jag skulle hem efter en fest. Viktigt att veta i sammanhanget är att jag var nykter och hade bara haft väldigt, väldigt roligt.

2. Jag tycker att fötter är läskiga. Jag tycker inte ens om mina egna.

3. Jag har inget pokerfejs. Om jag inte tycker om någonting eller någon så märks det. Opraktiskt.

4. Jag kör för fort. Jag har aldrig åkt fast. Ännu. Sedan drömmer jag om att få köra - och helst äga - en bil som går riktigt, riktigt snabbt.

5. Jag är sjukt förtjust i seriestrippar.

6. Jag kan ofta tvångsmässigt köpa en tidning för att få en DVD som jag ändå anar inte är så bra som jag hoppas att den ska vara. Tjorvigt?

7. Jag har en förmåga att tjorva till saker och ting (se föregående fråga). En bra egenskap är dock att jag kan gå tillbaka, förenkla och förbättra.

Jag har skickat många utmaningar vidare till andra, så jag gör som jag gjorde förra gången, för det slog väl ut: den som känner för det får anse sig utmanad. Meddela gärna om ni hänger på!

Aprilväder...

Nej, jag har inte läst en saltöroman av Viveka Lärn, utan jag tittade ut genom fönstret idag och konstaterade att det är aprilväder i mars numera.

Blåis med fjunsnö = undertecknad för nedräkning. Jag låg plötsligt på marken och tillbad isguden. Jag var lika hjälplös som en sälunge inför en norsk man med basebollträ. Lika körd som Elofsson i spåret bakom Mühlegg. Gick på knäna likt svenska sjukvården.

Om vi skulle se det från den ljusa sidan då. Jag tillber hellre isguden än porslinsguden och kan vara tacksam för att vi inte haft magsjuka den här vintern (peppar peppar). Elofsson är det inte heller lika synd om sedan han vann Mästarnas mästare. Seg kille det där. Sälarna och sjukvården har det nog sämst dock. Sälarna dör inte lika mycket av norska galningar längre som av smältande isar. Sjukvården står utan pengar och utan resurser, men stafettläkare med monsterlöner finns det en outsinlig budget för. Och snart är det dags för 2009 års aprilskämt. Är det inte definitionen av ironi, så säg.

Snabbpyssel

Det blev ett snabbpyssel idag. Ett litet men skyddande fodral till mobiltelefonen.

Det är min typ av pyssel - under 30 minutersgränsen, bara raksöm och sedan banka på en knapp så mobiltelefoneländet inte åker ut när man fipplar omkring med den.

Innuti har jag lagt en dubbelvikt bit av en bilmatta så det blir lite fodrat och mjukt så att displayen inte får repor.

Det råder inflation tygmässigt i det här hemmet. Det här är samma tyg som jag sydde om gammelvagnen av. Risk för att olika kreationer kamouflerar varandra med andra ord.

En speciell tid

"Mamma, du kommer hem en speciell tid varje dag" konstaterade fyraåringen igår när jag kom hem från jobbet. Med det menade han att jag inte kom hem samma tid varje dag, utan olika tider från dag till dag.

Och det är en speciell tid. Nu. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag vill verkligen inte vakna upp en dag och känna att "dagarna som gick - var det livet?" Sedan jag fick barn har jag nästan hela tiden känslan av att bästa tiden är nu. Vissa ögonblick vill man bara frysa och hoppas att man kommer ihåg för alltid. Det gör jag naturligtvis inte, men samtidigt kan man bära med sig allt det där som känns bra och utan att komma ihåg detaljerna ha kvar känslan att allt är just - bra. Då blir det nog lättare att ta sig igenom det som känns mindre bra.

Trevlig helg.

Revolution och evolution, bön och omtanke

Fyraåringens revolution hemma fortsätter. Han vet vad han vill och argumenterar som värsta politikern. Samtidigt kommer han att bli en god samhällsmedborgare som kritiskt granskar och som ifrågasätter, precis som man ska. Det är i alla fall vad skolan vill, om man läser målen med alla kurser.

Lilleman slår på tv:n det första han gör på morgonen och sedan ställer han sig framför den, bredbent, med tv-dosan i handen. Han vet inte vad han gör, men han vet hur han ska göra. Det är nästan lite läskigt vad de vet.

Nu laddar jag för tjejkväll med surströmming och sedan en helg full av... ja, inget. Bara samvaro och batteriladdning. Känns skönt. Bär med mig tungt och lätt, omtanke och önskan om sinnesro. En gammal vän som jag tappat kontakten med har hört av sig. Det känns bra. Andra vänner har det jobbigt och behöver bön och omtanke. Consider it done. Bönen och omtanken sker ständigt. Jag vill tro att det går fram.

Hur var det nu igen?

Vi tittade på tv, jag och äldste sonen, och ett barn utklätt till pumpa dök upp i rutan.
- Är det där en surpumpa? frågade E.

Surpuppa har man ju hört talas om, men surpumpa? = )

Generad

Det var länge sedan jag blev generad. Idag rodnade jag. På jobbet. Jag vet inte när det hände senast. Varken på jobbet eller någon annan stans. Så jobbigt det är! Jag kände ju själv hur jag flackade med blicken och sa "Äsch, inte var väl det någonting speciellt."

Jag har oerhört svårt att ta beröm men blir samtidigt jätteglad när jag får det. Märkligt. Vuxna människan.

Oj så duktig du är!

Oj så duktig du är!

Jag vet inte hur många gånger vi säger det varje dag, jag och maken, till barnen. Det har medfört att lillebror, ett år och två månader lyser upp varje gång och lägger sina händer mot sina egna kinder. Först förstod jag inte varför han gjorde det, men sedan slog det mig. Varje gång jag berömmer honom lägger jag handen mot hans kind och stryker på honom och nu gör han det själv. När han klarar att lägga rätt kloss i rätt hål i klosslådan (fyrkantiga, triangulära och runda) så får han beröm och sedan lägger jag - eller han själv - handen mot hans kind.

Vid kvällsbestyren lade jag fram tandborsten på bordet och sedan fick storebror äta mackan framför tv:n medan jag nattade lillebrorsan. När jag kom ner hade E precis ätit klart och han tittade glatt på tandborsten.
- Men mamma, har du gjort iordning den här?
- Ja, svarade jag.
- Men, vad du är duktig.

På något sätt känns det jätteskönt att han, fyra år gammal, kan berömma någon annan, hur små saker det än handlar om.

Sedan fortsatte det när vi lagt oss i sängen och hade läst kvällsboken.
- Jag älskar dig E, sa jag.
- Och jag älskar dig. Varje dag.

Det är skönt att avsluta dagarna på det sättet.

Det här är så dåligt att det blir bra.

Jag hittade den här seriestrippen på Dagen av alla ställen. Det är så dåligt att det blir bra.

Det är egentligen inget inlägg i debatten, men jag kan passa på att säga att jag har tagit ställning. Jag gör alltså inte hembränt, varken i dryckesväg eller i visuell underhållningsväg.

Däremot har jag tagit emot en present eller två av en icke nämnd person...

För fler roliga (och en del dåliga som genom sin dålighet blir bra) besök: http://www.dagen.se/services/Parsmo.aspx

Mycket vill ha mer

Så är det med mig när det gäller sömn. Jag och grabbarna har sovit hos mamma och pappa inatt och blivit servade och bortskämda om vartannat. Vad sägs om rättningstid för mig medan mamma och pappa sövde lillebror och gav storebror 100% uppmärksamhet. Grillat kött (ja, utegrill med kol och tändvätska och allt) med ungsbakad potatis och supergod sås. Melodifestivalen med mig på jäsning i en soffa och sedan sovmorgon i morse. Jag borde vara pigg och utvilad, men är tröttare än någonsin.

Maken kom hem från skotersafari och är lika utpumpad så nu gäspar vi ikapp.

Men visst är livspusslet svårt att få ihop ibland. Jag längtar hem från jobbet för att få träffa barnen och när jag kommer hem känner jag mig lite stressad för att jag har så mycket att göra. Jag vill ut och promenera också, röra på mig, men vill inte missa tid med barnen och när de somnat på kvällen vill jag inte ut och gå, eftersom jag vill hinna med att rätta undan för jobbets räkning också.

Det är bara bryta ihop och gå vidare. Ibland med en gäsp.

Wooho!

Klockrent.

Fortfarande snygg, cool, superproffsig och ödmjuk.

Jag hade fel - jag sa att hon inte skulle vinna - men jag har aldrig glatt mig mer över att ha fel. Jag har gärna fel om det innebär att Malena vinner schlagern.

Vilken konstig stämning det blev, eller var det jag som inbillade mig att hela Globen gick in i något sorts chocktillstånd när det stod klart att ingen av de upphaussade låtarna stod som slutligt val av det röstande folket.

Nej, ni. För första gången på länge blir det riktigt intressant att se hur det går i den stora tävlingen och jag skanderar som sistens: Mer opera åt folket!

Bilden är lånad från Svt.

Idag var jag en kulturfleecjacka...

...i jämförelse med de Gudrun Sjödén-förköpta och de skäggbeprydda kavaj- och loafersbärande människor jag trängts med på scen tre på Norrbottensteaaatern. My God! vilken gott och blandatsamling det där var.

Jag kände mig som en undercoveragent i hemlig tjänst när jag i egenskap av representant för sektorns kulturråd skulle fördjupa mig i utbudet av scenkonst som går att köpa in till skolorna. Jag låtsades höra dit, men var lika fel som en bengalisk tiger på kalfjället. Jag vet inte vad som händer med mig, men jag utvecklar någon allergi och det fullkomligt kryper i kroppen på mig när jag umgås med sådana här människor.

Typ 1: Hej, jag älskar att höra min egen röst och därför ska jag nu se till att vi överskrider den utsatta tiden för att berätta någonting total ointressant.

Typ 2: Hej, jag har inga egna åsikter. Därför ska jag nu upprepa det någon annan sa för några minuter sedan.

Typ 3: Hej, jag vet inte varför jag är här, men jag passar gärna på att ta upp någonting helt irrelevant som får moderatorn att se förvirrad ut.

Typ 4: Kill me, kill me now.

Jag är den sista typen och är precis lika orättvis som det låter. Det är jättebra att det finns så många engagerade människor, det är bara det att jag inte borde låtsas vara en av dem.

Roligt var dock att jag träffade en före detta arbetskamrat och kunde äta lunch med henne och vid sagda lunch hamnade bredvid en före detta kurskamrat där vi konstaterade att det var tio år sedan (!) vi sågs senast. Vi har ju talat om tiden tidigare och ja, den går fort.

Nylonparfait och legobyggteknik

Det här med att leka:
Affär - smärtgräns 10 minuter.
Skotrar som kör uppför ett berg och ramlar ner - smärtgräns 3 minuter.
Motorfordon som gör coola sladdar - smärtgräns 3 minuter.
Bygga med lego - smärtgräns 2 timmar, sedan gör det ont i öronen av plastrasslet.
Läsa böcker för barnen - ingen smärtgräns. Jag kan sitta en hel kväll.

Men Lego - vilken fantastisk uppfinning!

E kan sitta långa stunder och sedan är det uppvisning.

Här är fyraåringens första egenhändigt designade och byggda flygplan.




Lillebror är inte så svår att behaga.

Han nöjer sig med att knalla ut till hallen och äta snö som någon annan har dragit in.

Här är det mellis från pappans arbetsbyxor.

Mmm, nylonparfait...



Imorgon blir det till att hälsa på hos leuLhåssaföttren. En heldag i kulturrådets uppdrag. En heldag när jag egentligen ska sluta tolv. Surt. Det lär ju blåsa. Det har en tendens att göra det där. Och inte kunde de prestera över förväntan i slutspelet heller.

Men sedan är det helg =)

Fånga dagen och dagarna som gått var det livet?

Det kan vara svårt att leva i nuet. Mitt problem är att jag blickar framåt och inte riktigt fångar dagen som är. Lovet gick rekordsnabbt och kanske beror det också på att man hela tiden tänker att "imorgon, DÅ ska jag...". Nu är vi redan inne i mars månad och helgerna börjar vara uppbokade, veckodagarna är helt knöktjocka så vi till och med varit tvungna att hyra in mor- och farföräldrarna för att inte barnen ska bli föräldralösa vissa kvällar. So not likt mig.

Samtidigt går tiden fort när man har roligt, så baserat på hur snabbt tiden springer iväg måste jag ha fruktansvärt kul. Jag minns farfar när han på äldreboendet på gamla dagar sa "Jag förstår då inte var tiden tar vägen." Tänk att vid 96 års ålder tycka att tiden går fort. Jag hoppas att det kommer att kännas så för mig också. Jag kommer att tänka på uttrycket: Dagarna som gick, var det livet? Så hoppas jag att jag inte kommer att känna det när jag blir äldre. Jag tror dock inte att det är någon risk, för mitt i allt tycker jag att jag ofta tänker att det här ögonblicket kommer jag nog alltid att minnas.

"Gör er därför inga bekymmer om morgondagen..." Nej, det var väl det då. Inte fundera nu på att Lillebror fick feber igår och sedan dess haft en jämn temp på 38 grader. Fyraåringen ställde sig bredbent på gården och blickade ut över ägorna samtidigt som han berättade för svägerskan att "Här har jag jobbat i många år. Tusen timmar. Ända sedan i söndags. 55 dagar." Han drog till med alla storleksmått han kunde komma på. Det bästa är när han suckar utmattat samtidigt som han uttalar de här orden. Tack gode gud för mina fantastiska barn.

Jo, det här med filmen

Jag. Var. Så. Skraj. Åh så rädd jag var. Jag var inte ensam. Vi blev så rädda att vi var tvungen att skratta en lång stund efteråt åt hur skrämda vi blev.

Sedan är det våldsamt. När jag läser får jag inre bilder av hur saker och ting ser ut och går till och då kan hjärnan liksom skala av där jag inte orkar ta in. På film matas man med bilder och i den här filmen är det grymt och plågsamt.

Och så till de positiva överraskningarna. En svensk film som inte vältrar sig i närgångna sexscener, trots att den litterära förlagan lagt upp de inslagen på volley. En svensk film där samtliga skådisar sköter sig och inte spelar över så förtvivlat. Micke Nyqvist är bra, lågmäld och nyanserad, men Noomi Rapace stjäl och äger sedan föreställningen. Lisbeth Salander är mer övertygande på film än i böckerna, för nu är hon tuff men också sårbar.

Man har även skalat bort en massa tråkigt som i boken upptar en ansenlig mängd sidor, så allt som allt var det en rätt positiv upplevelse. Tack till tjejerna som jag delade varm choklad och biobiljett med.

Män som hatar kvinnor - eftersnack

Och filmen? Den var bra.

Män som hatar kvinnor - försnack

Ny kväll, nya tjejer. Nu fika och film. Det blir Män som hatar kvinnor och jag skulle väl underdriva om jag sa att jag har höga förväntningar. Jag har skyhöga förväntningar.

Jag älskar mitt jobb, faktiskt både det bra och det dåliga. I nöd och lust liksom. Till och med i nöd och olust. Ibland får jag lust att, som en av mina kollegor säger, bita någon i benet, men sedan har man andra som är som balsam för själen.

Om jag fick en krona för varje gång ettåringen säger "Oj" skulle jag vara 541 kr rikare vid det här laget. Han spexar och låtsas ramla, klättrar, ramlar, tävlar, kastar grejer, skweel, sticker fingrarna i eluttagen och säger "Oj".

Storebror växer och beviset på det är att kroppen inte alltid lyder honom. Helt plötsligt ligger han nere på golvet och har ramlat från stolen och är själv superförvånad över att det kunde hända. Sedan river det och sliter i kroppen och i huvudet på honom och glada skratt blandas med ilska och tårar. Jag måste svälja hårt och påminna mig om att inte tänka framåt på hur det då kan bli när han kommer i puberteten.

Tjing.

Om du får se mina vill jag se dina = )

Hallåj! Jag ville bara visa mina nya skor från Gul-Blå (det är alltså inte J. Choo). Mamma hade typ sådana här (-80-tal?) och när jag såg dem på affär'n slogs mitt ekonomiska sinne ut fullständigt och jag småstudsade hela vägen hem. Skockerna var inte speciellt billiga, men det är däremot husets lillebror. Han vaknade, visserligen på ett strålande humör, 04.20.

Till syster-yster. Jag vill se dina skor också = )

Tredje inlägget på en dag - en gratulation!

Väninnorna åkte hem strax innan klockan slagit ett inatt. Halv två åkte en utav dem in på BB och någon timme senare fick Piteå Kommun en ny invånare. En blåsmarkare närmare bestämt. GRATTIS!

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av svägerskan. Jag antar denna utmaning och tog mig samtidigt friheten att ändra några formuleringar. Arbetsskada, jag vet, men lite stolt över den = )

Kopiera detta till din blogg, utmana 5 personer och berätta det för dem.
Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord!
Du får inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar!
Om du utmanar någon med listan så får den personen, om ni skulle råka ha namn som börjar på samma bokstav, inte ge samma svar som du (utom namnet då om ni heter lika).

Lycka till!
1. Vad heter du? Maria
2. Ett ord på fyra bokstäver: Mjuk
3. Flicknamn: Märvi
4. Pojknamn: Melker
5. Yrke: Magdansös
6. Färg: Magenta
7. Klädesplagg: Mamelucker
8. Mat: Moussaka
9. Sak i badrummet: Kran
10. Plats/stad: Mercat de la Boqueria i Barcelona
11. En orsak att vara sen: Missilangrepp
12. Något man skriker: Mäh!!!
13. Film: Män som hatar kvinnor
14. Något man dricker: Mäsk? Nej, Mineralvatten!
15. Band: Metallica
16. Djur: Mås
17. Gatunamn: Mellangatan
18. Bil: Mini Cooper, min drömbil now and forever.
19. Sång: Mutta herra jumala
20. Känd person: Marilyn Monroe

Jag utmanar i min tur: de som läser det här och ännu inte har gjort den. Utmaningen har cirkulerat ett tag och jag har läst den lite här och där.

Kulturella skymningsbekymmer

Trots att jag vet att jag inte borde dricka kaffe efter klockan sex bälgade jag i mig fem, visserligen små, koppar kaffe vid gårdagens mammamiddag. Det resulterade i stirrande i taket och hög puls fram till klockan halv tre. Gästerna åkte hem strax före ett och visst är det så att tiden går fort när man har roligt. Timmarna bara rusade förbi, men när man tänker tillbaka på gårdagskvällen så blev det ganska mycket sagt också. Sex kvinnor, för det är trots allt kvinnor vi måste börja kalla oss nu, utan respektive eller barn. Sådant borde man göra oftare.

Tiden har också gått obarmhärtigt snabbt hela den här veckan. Lovet har sprintat förbi och snart är det blåmåndag igen. "Gör er därför inga bekymmer om morgondagen" är det ju sagt och oj, vad jag önskar att jag kunde leva mer efter de orden. Skönt då att tiden fram till påsklovet säkert kommer att gå lika snabbt.

Jag läser att vi kommer att kunna vänta oss spännande inslag på nyheterna framöver. You go Anna! Vad tycker vi om gröten -Illa! Illa! Hur illa? Så illa! Usch, usch, usch!

Den kulturella skymningen fortsätter på tv ikväll. Andra chansen - the loosers lounge som ska kora två lite stukade vinnare. Det är inte utan att jag hejar lite på Lili och Sussie.

Om ryssen kommer har vi i alla fall avocadomousse

Det slog mig idag när jag storhandlade att jag tycker om känslan av en fullastad kundvagn där maten trängs med blöjor och reaböcker. Sedan kan jag åka hem och ställa in alla varor att trängas och veta att vi skulle klara oss ganska länge om ryssen kommer eller permafrosten slår till.

Väl hemma förberedde jag några moment inför morgondagens tjejmiddag. Jag gjorde chokladmousse baserad på avocado. Yepp. Intressant konsistens, len och fyllig och med en smak som faktiskt är en blandning mellan choklad och (föga överraskande) just avocado. Girlsen får vara testobjekt.

Sedan städade jag medan jag såg en underbar film med Barbara Streisand och Ryan O'Neill, What's up Doc? Därefter följde en timme av maniskt zappande mellan tv-kanalerna vilket resulterade i att jag har sett lite Spiderman II, Stardust, Sex and the City och Rambo II. Den sistnämnda har ett av filmhistoriens bästa citat. Det är när Richard Crenna som spelar Sylvester Stallones befäl säger åt killen som just lämnat Rambo i sticket: "What you call hell he calls home."

Nu blir det kort natts färd mot dag.

Trafikens hus...

...hade vi åkt till idag om fyraåringen hade fått ange destinationen. Teknikens hus är ett mer rättuttalat ord och dit begav vi oss tillsammans med vännen och kollegan Gretagarn. Supertrevligt att ha någon att sitta och prata med och samtidigt lösa några världsproblem. Fyraåringen har kört skotare, sett gigantiska såpbubblor, kört flygplan, kört räserbil, startat stora fläktar, gått i planetariet... Lillebror har suttit bredvid, storögd, och sagt "Oish".

Presentbutiken var fin med massor av småpresenter till rimliga penningar. Det blev ett jättefint alfabetspussel där man kan träna både stora och små bokstäver plus lite smått och gott. Det vi var ute efter egentligen fanns dock inte kvar.

Sedan var det gnälligt. Gnällvisa med variationer. Sjutton verser. Min ömma moder brukar påstå att nästa gång vi klagar över våra barn så ska hon... nu kommer jag inte ihåg vad det var hon skulle göra. Jag fick nästan lust att spela in di små för att kunna spela upp hur de var. Och sedan spela in min mor när hon får se hela föreställningen.

Den som sa att en mors tålamod är som en tandkrämstub - det finns alltid lite kvar oavsett hur mycket man förbrukat hade ingen aning om hur fel hon hade.

Nostalgi-tv

Tv 400 visar Hotellet i repris varje vardag kl. 20.00. Det var på den tiden Harlequin-upplägget fungerade i alla möjliga och omöjliga sammanhang. The Love Boat med besättningen på kryssningsfartyget som tog emot människor; unga, vackra, problemtyngda, och när de gick iland igen var de lite kärare, hade kommit tillrätta med sina bekymmer eller bara kommit till insikt.

Så är det med Hotellet också. Här tas gäster emot för en weekend och blir hotellarbetarnas huvudbry för en kort stund så att världen utanför stannar upp för ett ögonblick. Det är 80-talspuffärmar och av rouge knivskarpt markerade kindben, men inte lika mycket antikt drama som det bjuds på i Dallas m.m.

På tal om antika dramer förresten. I fredags såg jag ett avsnitt av Törnfåglarna med den plågsamt vackra Meggie och den katolske prästen fader de Bricassart som det river och sliter i kroppen på. Åh vad jag tyckte att hon var vacker. Och jobbig. Det är som en blandning av Medea och Oidipus toppat med lite gammal hederlig tantsnusklitteratur.

Som om inte det vore nog såg jag att sexan visar Night rider. Jag har aldrig sett det och har därför trott att det handlade om den forntida David Hasselhoff, men nej, det är en nyinspelning. Min fundering är: fungerar det? Är det någon som tittar på det? Det verkar ju inte ha gått så bra för spin off-serien vad den nu heter som är fortsättningen på Beverly Hills 90210.

Ändå fungerar det. Jag tycker att det är skönt att veta att jag har 50 minuter av "problem men det blir ett lyckligt slut"-garanti framför mig när jag ligger i soffan och barnen precis har somnat. Sedan kan jag tänka att det mesta på TV inte behöver handla om sex och våld, utan faktiskt kan stanna vid kärlek och vardagsproblem.

Nu önskar jag bara att Love boat ska repriseras också. Skönare signaturmelodi får man leta efter:

Skeppsbrak

Jag läste en saga för E innan han skulle sova och valet föll på Lille Spigg, en liten spigg som simmar omkring i det stora blå och råkar ut för olika äventyr. På en bild syns en sjunken båt, varpå telningen tittar på mig och säger:
- Mamma, vet du vad ett skeppsbrak är?
- Nej.
- Det är en båt som har drunknat.

But of course.

Horisontalnederbörd och språkframgångar

Det är roligt att hitta på nya ord. Idag har vi horisontalnederbörd vilket innebär att det snöar från söder till norr och inte uppifrån och ner. (Jag hade skrivit vertikal- tidigare, dumma mig.)

Lilleman försökte dricka ur sitt glas, men det var ingenting kvar så han tittade på mig och sa "Slut". Det är stort för en småbarnsförälder. (Han är 1år och 1 månad).

Storebror levererar referat på stående fot. Ständigt. Hela tiden. Jämt. Fastän vi sitter och ser samma program sitter han och återberättar allt som händer och sker, in i minsta detalj. Hela tiden. Jämt. Och ständigt.

Pappan i huset var minst sagt irriterad. Jag hade bilnyckeln i jackfickan. Med mig på jobbet. Kort i tonen och rent ut sagt lite otrevlig. Ändå har han gjort det själv och då var han lugn. Underligt det där.

Jag mår fysiskt illa av att läsa om rättegången som äger rum uppe i Gällivare. Ibland får ondskan ett ansikte och det måste vara ett rent helvete för de anhöriga att genomleva det här. Vi tänker på er och ni finns i mina böner ständigt.

Knasiga djur

Jag har spelat Knasiga djur med fyraåringen - i nästan en timme - där kossan har haft en grisrumpa och ett hästansikte. Det förstnämnda har fyraåringen skrattat gott åt och jag fnissar med jag också. Men efter en timme blir upplevelsen tortyrliknande och det är inte tacksamt när fyraåringen sedan säger att: "Nu vill jag göra något kul."

Andra knasiga djur föds när han lastar av sig gårdagens matbörda och idag föddes två pingviner och en hare. Bajsteknologi på hög nivå alltså.

Att tävla i musik

Naturligtvis är det svårt att jämföra musik. Om man sätter t.ex. Malena Ernman jämte Agnes blir det som att jämföra äpplen och kärnfria vindruvor. Kärnfria vindruvor är visserligen trevligt och enkelt och hela frukten slinker ner. Äpplen däremot har en stor skrutt kvar som du måste spara och göra någonting åt. Jag ska inte bli alltför filosofisk och börja tala om att du antingen kan kasta skrutten eller plantera den, men the bottom line är att Malena Ernman ändå är lite mer att bita i än kärnfria Agnes.

Ända sedan jag var liten har musik som tilltalat mig gått stick i stäv med vad man "borde" tycka om. När andra lyssnade på NKTOB tyckte jag att Frank Sinatras duett med Bono i U2 var det mest fantastiska som framförts. Sett över tid så tycker jag nog att Sinatra/Bono står sig. Ernman kommer inte att vinna Schlagern och vi kommer inte att säga om 20 år att "Ändå, kommer ni ihåg Ernmans schlagerdänga 2009" men den kulturella skymning som hitills varit rådande i Melodifestivalen fick en liten gryning. Det är roligt också i sammanhanget att Ernman själv trodde att det hade blivit någonting fel i röstningen när det uppdagades att hon gått vidare, vilket hon berättar om i DN.

Nu är inte steget långt från Malena till att önska alla ett gott liv denna sköna söndag.