Jo, det här med filmen

Jag. Var. Så. Skraj. Åh så rädd jag var. Jag var inte ensam. Vi blev så rädda att vi var tvungen att skratta en lång stund efteråt åt hur skrämda vi blev.

Sedan är det våldsamt. När jag läser får jag inre bilder av hur saker och ting ser ut och går till och då kan hjärnan liksom skala av där jag inte orkar ta in. På film matas man med bilder och i den här filmen är det grymt och plågsamt.

Och så till de positiva överraskningarna. En svensk film som inte vältrar sig i närgångna sexscener, trots att den litterära förlagan lagt upp de inslagen på volley. En svensk film där samtliga skådisar sköter sig och inte spelar över så förtvivlat. Micke Nyqvist är bra, lågmäld och nyanserad, men Noomi Rapace stjäl och äger sedan föreställningen. Lisbeth Salander är mer övertygande på film än i böckerna, för nu är hon tuff men också sårbar.

Man har även skalat bort en massa tråkigt som i boken upptar en ansenlig mängd sidor, så allt som allt var det en rätt positiv upplevelse. Tack till tjejerna som jag delade varm choklad och biobiljett med.