Nej, det är inte en tidig roman av Doris Lessing. Det är min högst personliga reflektion över maken: det tredje barnet. Det finns mycket som pekar på att han är ett barn:
1. Han börjar ofta busa innan det är läggdags. Nej, jag menar inte att han busar med mig och hoppas på vuxenlekar, utan bus med barnen så de är lagom speedade innan de ska gå och sova.
2. Han kom hem med (ytterligare) en radiostyrd bil. Åt barnen. Visst. Eller hur. Sedan glor han irriterat på dem när de turas om att leka med den medan han i hemlighet hoppas att de ska somna snabbt så att det blir hans tur att leka.
3. Han vände upp och ner på halva gården idag så att skotern kom i körbar dager. För barnens skull. Men eller hur.
4. Han är bara en liiiiiten bit från att ta en av följande kataloger - Jula, Kjell & Co eller Clas O - och sedan greppa saxen så att han kan börja klippa ut allt han önskar sig. Ååå! Häjn vill ja ha!
5. Han kan knappt vänta på att få gå upp och bygga med Lego efter maten.
Nej, han är lite vuxen ibland också, t.ex. när han drar på sig snickarbyxorna och greppar långvattenpasset för att gå ner i källaren där han bygger en vägg och sätter in element. I och med att detta är sagt, med syrlighet och kärlek, en blandning av sött och salt, fortsätter ledigheten som faktiskt börjar kännas lång.
1 kommentar:
hmm, det är otroligt likt min man också...på alla punkter, men det är väl tur att man är olika, antar att det är det som gör att man fortfarande är ett par efter alla dessa år
Skicka en kommentar