Jag försöker sitta i soffan och läsa min bok. Jag blir genast överfallen av två pojkar som skriker i sådan hög decibel att bara hundar kan höra dem snart. Jag sätter mig på golvet med ryggen mot vardagsrumsbordet istället och låter dem ha soffan för sig själv. Jag blir genast överfallen av två pojkar som är hundar som låter så högt att bara... just det, bara hundar kan höra dem snart.
Lillebror är som en lysknapp: av eller på. Glad eller arg. "Söjn var dö" berättar mina föräldrar för mig, så ofta de bara får tillfälle och det är inte utan att jag misstänker att det finns en liten klang av triumf i deras röster över att livet nog trots allt är rättvist. Karma och allt det där: nu får jag igen? Han är trots allt en ganska rolig filur, så jag kanske inte heller upplevdes som en bortbyting halva tiden? Idag har han varit jätteglad - eller jättearg.
Vid kvällsmaten (han insisterade på att få gröt) satt han och rörde om, trots att han vet att han inte får. Tillslut tog jag av honom skeden (skit i giraffspråk, lilleman talar bara lejonspråk) och matade honom. Han satt på knä, eftersom han absolut inte ska sitta på rumpan. Där har jag valt mina strider och låtit honom sitta så - med den påföljden att hans ben somnar. Lilleskuttårarna var enorma och rann in i hans öron så att det i sin tur blev obehagligt och mitt i en suck måste jag skratta åt honom också. Hur kan man vara så liten och ändå så otroligt enveten?
Storebror är en dröm med riktigt roliga skämt och med lite valpig kropp som vill krypa tätt intill. Vi har lite saknad/baksmälla av stockholmsbesökarna som åkte hem igår - bitterljuva känslor av saknad och lättnad över att de intensiva dagarna är över och att det kommer att dröja tråkigt länge innan vi halvt om halvt får bo tillsammans med dem igen.
God natt julenatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar