Vi har inte kokat knäck och kommer förmodligen inte att göra det heller. Knäck i min mun kan liknas vid en fientlig attack med svåra demolationer.
Jag har varit trött i veckan. Allt som varit kommer ikapp i efterhand. Trött, men inte knäckt. Inte på något sätt nedbruten alltså.
Det är ingen som extraknäcker heller. Däremot har just-fyllda-femåringen knäckt läsningens mysterium. Vid kvällsläsningen ljudade han sina första meningar och fick ihop alla orden till innehållet: "Då fnissade Lisabet så att hon nästan ramlade i skurhinkarna." Skurhinkarna blev för svårt, så det ljudade pappan, men sedan var innehållet glasklart. Jag känner mig häpen över att han går vidare i sin utveckling utan att vi medverkar på något direkt sätt. Vi övar aldrig på att läsa förutom när han själv frågar efter det, men nu har han läst flera meningar och verkar inte tycka att det är någonting speciellt med det. Han spelade Superhjältespelet på Bolibompasidan, varpå han läste: "Du måste rädda alla djuren."
Kaos och kalas i en salig blandning när några småvänner kom på besök och uppvaktade ovan omskrivne femåring. Det känns nästan som söndag, nu när vi lugnat ner denna lördag och det kommer att kännas som en bonus att vakna upp imorgon och veta att den lediga dagen återstår. Och det är min tur att ha sovmorgon...
1 kommentar:
Tack för idag :) Axel har också klurat ut det där med läsningen. Det är så häftigt när de bara helt plötsligt kan, för vi har inte heller övat med honom.
Skicka en kommentar