Jane å sten

Nu lackar det mot julledighet. Jag borde baka, borde städa, borde tvätta, stryka, damma, varje dag är det detsamma... eller hur nu heliumhöga möss sjunger i Askungen. Istället känner jag mig lite som Askungen. Jag försöker hinna med de mest basala behoven hos små och stora barn. Små barn som ropar "mamma" i falsett och stora barn som ropar "ligger jag på IG?", också de i falsett. Istället för alla borden har jag rättat och rättat och rättat och rättat och rättat... Och gissa vad - nu är jag klar. Jag höll på att ge upp och meddelade en grupp i tisdags att jag kanske inte orkar göra klart allt innan jul. Då svarade en gullunge på första raden att det i så fall inte gör någonting, att "vi förstår" och de andra höll med. Man kan bli tårögd för mindre.

Nu har jag lite tid över men gör inte det jag borde. Jag har inga problem med att lägga undan borden och måsten, utan kan med relativt gott samvete lägga mig i sängen och börja med sådant som under julen är viktigt för mig: att se alla mina Jane Austen-filmer, att läsa en hög med böcker, att sätta mig på övervåningen och lyssna på en bok så jag slipper se mina odammsugna golv. Problemet är bara att jag ångrar mig när en oinbjuden - dock inte ovälkommen - gäst tittar in. Då skrapar jag med foten i det grusiga golvet och harklar mig förläget, varpå gästen snabbt svarar att "du skulle se hur det ser ut hos oss". Så säg gärna det om du kommer förbi och jag står där och skäms - och kom ihåg att du är välkommen.