Maken jobbar alltså. En hel del. Jag skämtade med honom och undrade om han märkt att vi separerat ännu. Att det var hans vecka och att han låg efter med underhållet. Han tog det med ro, precis som allting annat i livet.
Det är underligt vad man kan svälja när man väl är igång och silar mygg. Jag har haft en underbar dag med (under)bara barn och en sovande make. Han jobbal, å jobbal, å jobbal som tvååringen konstaterar varje dag. Det blev bad och timmar och åter timmar av sagoläsning. Att ha sin femåring på ena sidan och sin tvååring på andra gör mammahjärtat varmt.
Jag blir varm av min crosstrainer också. Svetten porlar när jag gör mina 7 km. Glädjen ökar på pulsen dock när jag ser att jag skär ner på antal minuter på denna distans, så därför äter jag inte den där kakan jag vet finns i skafferiet.
Det händer så mycket att jag knappt hinner registrera en dags övergång till en annan. Det är besök av barndomskamrater, stockholmare och annat löst och trevligt folk.
Jag har läst Sara Kadefors "Fågelbovägen 32" i dag och kommer att blogga om den så småningom. Bruce Willis är "to old for this shit" i Die Hard 4.0, men den duger alldeles utmärkt att utmana maken på träningsredskapet med och så I bid you all good night.
2 kommentarer:
7 kilometer! Jag brukar vara död efter 5,5 och då har jag ändå på det lättaste jobbiga (så att säga). Men visst är det kul att se hur kalorierna bränns?
Du! Det är kalorierna som gör att jag blir halvt manisk! Vilken fantastisk uppfinning!
Skicka en kommentar