Vådan av att plocka bär med barn

Tvååringen svingar sin bärplockare som om han klippte gräs med lie. Under tallbarr, lingonris och en liten svamp ligger tre ensamma blåbär i bärplockarens botten.

Femåringen är ordentlig, systematisk, noggrann. Plockar sina bär och pillar bort enstaka blåbärsblad som mot alla odds landat i plockaren. Går vidare till nästa tuva och plockar prudentligt stora och små bär, allt efter konstens alla regler.

Blåbären hamnade i muffinssmet efter en tillredning av smet där händelseförloppet liknade Andra Världskriget. Efter en minuts vapenvila drog tvååringen åt sig vispen och mjölgranater flög okontrollerat över hela köket. Sedan blev det gråt över att vi faktiskt hällde mer smet i formar än i deras små smak-koppar.

Sedan var det glada skratt igen och jag tog ett aktivt beslut att inte gå och titta efter vad de höll på mig. När jag hörde en duns, ett "Oj!" och sedan total tystnad var jag ändå tvungen att titta till dem. Femåringen lade ut tvååringens snuttefilt på soffan, tvååringen ställde sig på den och sedan drog den äldre undan den så att lillebror åkte baklänges på rumpan. Det gick jättebra, ända tills tvååringen åkte iväg som en vante.

Så grabbigt det är i det här huset. Är jag naiv om jag tänker att maken och jag ska skaffa ett litet kärleksbarn (nej, jag är inte gravid) och att det då skulle bli en flicka. Hon skulle ha rosenröda kinder och hår svart som ebenholts. Hon skulle vara så snäll, så snäll och bara göra det hon blev tillsagd, alltid somna som på given signal och när hon sträckte ut sina små händer mot skyn skulle små fåglar genast landa på de små fingrarna och... Ja, hon skulle vara sagolik.