Jag hade burit lasten inom mig under en lång tid. Nu var det dags att pröva vingarna och jag kastade mig ut. Jag bekände på Facebook att jag är anglofil. Det rasslade till i kommentarerna och där var det. Det var så vackert. Namn efter namn på vän efter vän som bekände att de närde samma kärlek till den anglikanska konsten.
Bikten gällande anglifixeringen visade bland annat att vi i smyg kokar oss en kopp afternoon tea, kör Triumph, i hemlighet yttrar ord som "hence", "daunted" och "utterly" med våra mest brittiska uttal.
Någon medgav att hon gift sig med sin man för att han är lite lik Mr Darcy om hon kisar. Min man är lite lik Darcy om HAN kisar. Inte Darcy då, utan min man. En tredje suckade och sade att hennes man bara var lik Darcy om hon blundade.
Motvilligt erkände vi att allt började med Mr Darcy. Stolthet och fördom tronar ohotad på toppen av uppskattning, oavsett om vi talar om litteratur eller filmatisering. För egen del sätter jag Övertalning lika högt, ibland högre. Det är som att äta palt och kroppkakor. När jag äter kroppkakor är dessa de mest välsmakande. När jag äter palt faller kroppkakorna i glömska. Palten vinner nog, eftersom den är så god att steka upp dagen därpå också. Mr Darcy skulle nog kunna få oss allihop, även den manlige bekännaren (?) att överge både palt och kroppkakor.
Hej. Jag heter M och är anglofil. Det är nu en halvtimme sedan jag senast såg en Austen-filmatisering.
1 kommentar:
Haha, utterly daunting!
Skicka en kommentar