Tvååringen återvände från besöket från farmor (som bor granne) för att hämta nappen och filten.
- Aldrig, sa jag. I så fall får du lägga dig på soffan här hemma, men du får inte gå upp till farmor så där.
- Nä, ja går nu.
- Inte det. Då får du stanna hemma.
- De kan du glömma.
Det är tur att hans ögon plirar och lyser när han säger det. Tänk om tretton år när han säger samma sak, eller någonting ännu värre. Jag bävar.
Någonting har farit i mina barn och de är som förbytta. De sparkas, slåss, rivs, retas, puttas, petas, pillas, killas och är allmänt öuggLi vä voradder och är sååå billiga just nu. Till slut fick jag nog och skrek rakt ut. Tvååringen bara ler stort och säger:
- Mjaaaaaou.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar