Nu kommer jag inte ihåg exakt hur min väninna uttryckte sig idag, men jag skrattade gott, både åt hur roligt det lät och hur rätt hon hade. Kärnan i poängen var på ett ungefär att det inte går att ha roligt med barnen utan att det blir tråkigt.
Hur sant är inte det? Lördagen var en riktig höjdare med många roliga inslag både för oss och barnen, men nu när arvingarna väl är återbördade dell häjme så kommer det surt i efterhand. Gråt och skrik och jag och maken tittar på varandra som om den ene skulle förstå mer av vad som pågår än den andre. Det gör vi inte, varken jag eller han.
Jag spelade piano till långt in på natten mellan lördagen och söndagen. Det var så länge sedan jag kunde spela ostört en längre stund. Det blev nog närmare en och en halv timme och då avhandlade jag alla noter jag känner att jag fortfarande kan naggerscht neer. Minnet sitter i fingrarna, men det låter för bedrövligt! Pianot är ostämt, men det är inte hela förklaringen. All känsla i styckena är borta och kvar återstår ett par valpiga fingrar om ovant anstränger sig för att trycka ner rätt tangent. Min pianofröken, en parant men mycket sträng kvinna, skulle gråta i kör om hon hörde mig. Nu var det bara min make som hörde mig och han grät inte. Han visslade med - i varenda bit - och det gör mig galen! Någon gång kanske jag får vara ensam hemma, alltså till och med utan make, och då - DÅ ska här spelas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar