...föddes vårt första barn.
Efter tolv timmars förarbete, ett uttänjt bäcken, några liter blod fattigare, en operationsupplevelse rikare fick vi äntligen bekanta oss med varandra. Jag som trodde att det skulle kännas konstigt att åka hem med honom, som om han kanske inte var vår på riktigt - men det gjorde det inte. Han var min på ett sådant självklart sätt första gången jag höll honom i mina armar.
Första året med kaskadkräkningar, femton förkylningar på tolv månader, vällingvägran, avslutande amning, underbara leenden, första stegen, uppövade röstresurser men knappt några ord.
Andra året, även det nästan utan ord, men med tydligt kroppsspråk, vattkoppor blandat med mässling som en reaktion av BVC-sprutan, dagisångest, promenader och hemmavarande.
Tredje året, snart storebror, med exploderande språk, långa resonemang, teckningsvägran, morfarsdyrkan, blöjavslutning och nappbortläggning.
Fjärde året med lära läsa, lära skriva, långa förklaringar, prova på att rita, monster under sängen, tjuvar i skogen, skurkar på dagis, dataspelstestning, läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker, rita mera, ritar till Bolibompa.
Femte året? Det blir nog bra det med.
3 kommentarer:
åh, GRATTIS! till mamman också! jag är säker på att år fem kommer bli ett äventyr :)
Grattis till Elias på 5-årsdagen :-)
Stort grattis i efterskott till finaste 5-åringen! Kram!
Skicka en kommentar