När jag går över ett övergångsställe som har plickljud får jag en nästan manisk lust att gå i takt med ljudet. Problemet är att jag tar två steg lite snabbare än plicket och då kommer jag i otakt. Vilket är obra.
När jag har en bil bakom mig som inte verkar önska annat än att få krypa upp i mitt avgasrör blir jag fartfascist medan jag stör mig o-e-r-h-ö-r-t mycket på folk som kör 2 km under tillåten hastighet.
När jag är som mest upprörd kan jag bli obehagligt lugn. Efteråt kommer raseriet, hjärtklappningen och huvudvärken. Huvudvärk KAN komma plötsligt.
Jag jämför situationer jag hamnar i, återigen nästan maniskt, med "förr i tiden". När jag råkar ut för något, säg att jag är i behov av tandvård, så ligger jag och förfasas över att munnen inte hör till resten av kroppen och att jag därför ska betala sjukt mycket pengar för att min mun är en fientlig miljö för mitt garnityr. Sedan kan jag tänka på hur det var "förr i tiden". Då, när man fick gå till smeden eller bli amalgamförgiftad av en tysk sadist.
"Förr i tiden." Hur gjorde man när man kände sig stressad då? Det var inte direkt att bara ringa till Försäkringskassan och be om sjukskrivning. Eller om man ville skydda sig från att bli sjuk? Då var det inte så bara att ringa till Vårdcentralen och gnälla över att det är oklart på hemsidan när olika grupper är välkomna till vaccinering.
Hå hå ja ja. Ur led är tiden, säger Shakespeares Hamlet. Marcellus i samma skådespel säger visserligen något annat tänkvärt: "Det är någonting ruttet i den danska staten." Så kan det också vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar