Lilleman är så snabb att jag knappt hinner med. Hittills har han försökt halsa AD-droppar (inte bra men jag tror inte att han hann); han har ritat på sig själv, skrivbordet och stolen; han har tvättat sig själv och blött ner hela toaletten och det tog inte ens två minuter.
Var är jag när det här händer? Är jag ute med soporna? Är jag upptagen med att skriva handlingslistor? Nej. Jag vänder mig bara om för att ställa undan äppelmoset eller ser till att barnsäkra spisen.
Jag och maken är inte vana vid det här. Storebror har varit lugnet själv och alltid frågat om lov innan han gjort någonting - även under den tiden när han inte hade språket. Han kunde hålla upp en sax och höja på ögonbrynen medan han frågade "Hu?". Sade vi nej lade han ner den och så var det inte mer med det. Lillebor blir tyst och vi har hittat honom med batterier, saxar, smörknivar och pennor.
Ingen feber i natt. Hoppas att det håller i sig så att vi kan träffa någon innan lovet är helt över.
1 kommentar:
Välkomna till verkligheten!
Så där snabba och oberäkneliga har BÅDA våra barn varit... från ett till tre år.
Skicka en kommentar