Storebroren i huset har som bekant skyllt på ont i benet när han inte vill sova i sin egen säng och när han gjorde sig klar för sängen i fredags var det dags igen:
- Åh, typiskt. Nu börjar jag känna att det gör lite ont i benet.
- Jaha. Då kanske du vill sova med mig?
- Jo, nog skulle det gå bra.
- Men vet du, att du behöver inte ha ont någonstans för att få sova med mig. Det får du när du vill.
Han blev så lycklig när jag sa det och jag tänkte sedan att han kommer att sova i sin säng så småningom. Det finns väl ingen 18-åring som ligger och trängs mellan mamma och pappa? Sedan har han perioder när han sover i sin egen säng fram till morgonsidan.
Helgen bjöd på förlovningskalas och jag påminde maken om att det den 2 sept. är 10 år sedan vi förlovade oss. När jag tittade på vänner och andra bekanta insåg jag att vi faktiskt blivit äldre. Det känns skönt, men o så fort tiden gått. Det är en ambivalent känsla när jag tänker på barnen. Tiden har gått så fort med dem också och ibland vill jag frysa tiden. Samtidigt längtar jag lite tills lilleman slutar sova middag och man har ytterligare lite friare tidsramar att spela på.
Men samtidigt: nu ska jag njuta av dagen idag.
2 kommentarer:
Vilken flashback det var i lördag att kliva in och se skohögen på golvet, men du har så rätt i att vi blivit äldre, snart kliver man väl in här hemma och snubblar över skohögen från nästa generations tonårsgäng :)
Jamen precis! Någon i folksamlingen började prata om att de hade firat sin första 40-åring och det är ju dit vi är på väg. Då är vissa barn stora nog att vara hemma en hel kväll och kan klara sig med ett telefonsamtal om de undrar över någonting. Spännande och lite jobbigt!
Skicka en kommentar