Lilleman var ovillig att sova lugnt igår kväll så jag lade honom i min säng och satte på Sound of Music på minsta möjliga volym. Jag har sett den otaligt många gånger och ändå är det nya insikter som slår mig varje gång jag ser den igen.
När kapten von Trapp visar sig första gången är ljussättningen otroligt snygg. Christoffer Plummers ståtliga uppenbarelse fyller hela dörröppningen till rummet där Maria pinsamt nog fått för sig att niga och hälsa på imaginära balgäster. Hans ansikte är höljt i dunkel och när han några minuter senare har visslat på sina barn är historien igång på riktigt.
Hon är nunneaspirant och han har sju barn. Att hon är madonnan i sammanhanget står klart rätt snart och när baronessan gör sitt inträde är det i kroppsnära kläder med djup urringning, väteperoxiderat hår och med en världsvana som förstärker motsatserna ytterligare. Det är kanske hårt att kalla baronessan för skökan, men dessa två inom litteraturen och filmen klassiska motpoler gör sig extra bra i den här uppsättningen.
Vissa filmer blir inte klassiker för intet.
6 kommentarer:
Jamen just det! DEN klassikern har jag sett mer än en gång och det är en fin film.
Pratade förresten med Karro d.ä på Sollan. Vi talte om att återuppta verksamheten i och med septembers begynnelse om några veckor. Visst hade du tips på bok?
Jag älskar Sound of Music (filmen)! :)
Ja, gillar man inte den så vet jag inte vad man är för typ av människa = )
I andra filmer tycker jag att C Plummer är lite läskig, men här kommer han helt till sin rätt.
Apropå klassiker så finns det ju en annan genre klassiker som jag och min man har tänkt beta oss igenom: Badjävlar, Att angöra en brygga, Morrhår och ärtor (som jag sett säkert fem gånger på jobbet, men aldrig mer än treminutersbitar varje tillfälle, så den är fortfarande lite luddig) och så Släpp fångarne loss, det är vår!
C Plummer var ju med i Törnfåglarna och där tyckte jag inte alls om honom - R Chamberlain däremot... oh my god vad jag har suttit och dreglat till den filmen. :D
Att angöra en brygga gick nu i sommar på någon kanal, det var riktigt kul att se den igen. Jag gillar också gamla svenska klassiker. Nån som heter Äppelkriget minns jag också vagt?
Ja, i Törnfåglarna är homoerotismen i sin högform. Plummers tilltal till Chamberlein är direkt kärleksdrypande. Äppelkriget går väl på tv någon gång så där vart tredje år eller?
Skicka en kommentar