Lilleman försökte laga sin första maträtt idag: plastinbakad haklapp med kolmozzarella och röklöksås. Spisen var inte barnsäkrad och jag skrubbade toan när brandalarmet gick igång.
Hjärnan fascinerar mig. Kanske speciellt min egen hjärna. Först letade jag reda på båda barnen och ställde ut dem på bron, eftersom rökutvecklingen var imponerande för en sådan liten haklapp. Plast måste dock ha sådant mindervärdeskomplex att det gör allt för att synas - och luktas.
Okej, barnen i trygghet. Sedan då? Tänkte jag på att avlägsna den nu nästan brinnande haklappen från värmekällan? Tänkte jag på att jag kanske behövde ringa efter hjälp? Nej. Jag tänkte att jag borde ta på mig lite kläder, eftersom jag var tämligen lättklädd. Ni vet, ifall någon skulle se min belägenhet och få för sig att komma in. Då är det ju bättre att huset brinner ner än att någon ser mig barbent och utan bysthållare. Eller?
Jag kom dock till insikt och tog i tu med plasteländet. Sedan ställde jag upp fönster och dörrar. SEDAN klädde jag mig. Nu är huset utkylt och luktar suspekt. Ozonbehandling görs ju så att man syrechockar det som ska renas, men med den luftfuktighet som nu råder borde jag nästan klara mig med att vädra.
En eld kan vara mysig, men nog är det största skräcken ibland också...
4 kommentarer:
Så bra och insiktsfullt skrivet! Och så bra att det gick bra! Jag saknar ännu mer att vi inte ses så ofta i personalrummet nu!
Öööh... det där med att elda barnsaker inomhus, är det nån familjesed ni har?? :D
Anna: Ja, nu får vi snart stämma träff i pers.rummet. JAg tror t.o.m. att jag ska stores med lite cola.
Vickan: Jag hoppas att du har fel, men upprepningen av användandet av plastmaterial på upphettade anordningar är onekligen ett genomgående tema på bostadslängan.
Huga.. Fick otrevliga flashbacks när jag hörde om er incident.
Tur att allt gick bra!
Skicka en kommentar