Att vara gift är som att vara anställd av Kommunen...

Orden uttalades av min make idag och blev dagens givna blogginlägg.
- Att vara gift är som att vara anställd av Kommunen. Det kan vara tryggt och lite tråkigt och du vet vad du har, men du vet ändå inte riktigt om du sitter säkert.

Vi var tvungna att skratta - länge. Min man, som varit anställd av kommunen i dryga åtta år är varslad och lite grann tror man att man sitter säkert, tills man blir varslad. Många äktenskap, långvariga som kortare, börjar spricka. Förhållanden i vår närhet som man trodde var skrivna i sten. Det är värt att fundera över.

I september har jag och maken varit tillsammans i 15 år. Jag var 16 och han 18 när vi fattade varandras händer på ett högst pubertalt sätt under en biodate. Jag är sååå inte samma människa nu som när vi blev ihop och inte vet jag om jag tänkte då att jag skulle bli gammal ihop med honom. Ändå kan jag bli lite kär i honom fortfarande, då och då. Det tar inte lång tid att komma på en annan människas dåliga sidor. Jag kan hans och tro mig - han kan mina. Ibland är mina dåliga sidor fulare än hans och ibland är det tvärt om. Men det är som med Kommunen: man vet vad man får.

Kriserna i livet har varit lika viktiga som lösningarna på dem. Som vanligt tror man att man är ensam om dem, tills man börjar prata med andra. Förändringarna i livet förändrar en som person och då förändras förhållandet: universitetstiden, arbetslivet, barnafödande... Det är så långt vi kommit hittills. Det skulle inte förvåna mig om nästa kris kommer när barnen flyttar hemifrån. Vad jag har förstått är det många som inser att man inte känner varandra, att någonting hänt under tiden fram till den dagen. Ofta vet man kanske inte vad som förändrats eller när och då måste man omvärdera igen.

De goda sidorna överraskar dock fortfarande. Det är det som fascinerar mig med att leva ihop med den här människan. Just när jag trodde att jag kände honom så visar han en ny sida. Ofta visas nya sidor i umgänget med barnen. Hur han talar med dem, hur han är med dem. Han är bättre på att vara med barnen än vad jag är. Samtidigt är det barnens intåg i livet som också fått oss att krisa. Omställningen tror jag kan vara svårare för män än för kvinnor eftersom kvinnan på många sätt redan är knuten till hemmet om man talar om den som en geografisk plats. Hon är föräldraledig först och växer in i det nya på ett helt annat sätt än vad han får möjlighet att göra. Därför tror jag att det är viktigt att mannen just får möjlighet, att han vill ha den möjligheten, men framför allt att kvinnan låter honom göra saker på sitt sätt.

Självklart finns det tillfällen då jag ser på min livskamrat och tänker: "känner du mig inte alls?!?" men oftast är det när han petar mig i ansiktet och tycker att det är humor medan jag tänker att jag skulle kunna smocka till honom. Men tanken är lite svindlande att det faktiskt skulle kunna utveckla sig så att vi inte längre skulle leva tillsammans. Så hemskt! Hur undviker man att det blir så? Jag önskar att det skulle hjälpa att se varandra i ögonen och säga att det bara händer andra och att vi, aldrig vi. Men sedan ska gräset klippas, maten handlas och lagas och tvätten ska... ja, ni vet. Och mitt i allt det där ska man ändå fortsätta lära känna varandra, krisa tillsammans, fortsätta älska varandra, vara tillsammans och hinna vara för sig själv.

Det där med att maken tycker att det är lite tråkigt att vara gift får han förklara själv = ) Jag trivs lite grann med det tråkiga i alla fall. Kanske behövs det för att man ska uppskatta och uppfatta det roliga. Livet, livet.