Tv-funderingar

Det slår mig nu, när jag ser onsdagens avsnitt av Greys Anatomy, att jag tappat intresset. Det är lite som att svära i kyrkan och gå in med leriga stövlar på nyvaskat golv, men så är det. Jag kommer naturligtvis att fortsätta följa serien, som den skenheliga person jag är, men det gör mig inget att behöva gå ifrån och pussa E en extra gång eller att byta en blöja på lilleman och bli kvar och gulla med småfötterna.

Jag känner rent utav lite irritation över "voiceovern" som berättar. Klarar man sig inte utan den? Allvarligt: Sex and the city, Gossip Girl och Desperate Housewifes. Borde inte storyn kunna leverera utan tankeröster?

Dessutom: speglingarna som görs i Grays när patienternas privatliv målas upp och definierar de olika huvudkaraktärernas intriger på under halvminuten och man ser inzoomningar när det går upp för den ene att hon borde uppskatta det hon har och när den andre inser att han borde släppa taget.

Och sedan gråter jag, för det är ju så bra i alla fall. Om livet känns lite så där halvjobbigt och jag inte har någonting "verkligt" att gråta åt är det ju superskönt att kunna gråta åt en amerikansk såpa. Jag har en hel lista med gråtfilmer - det är skitbra att ha. Om du inte har det borde du köpa hem. Jag tror att jag ska lägga in en sådan lista i morgon. Ge gärna ett gråtfilmstips om du har!