E satt och åt middag här om dagen och tv:n stod lite opassande på i vardagsrummet när Real Gone med Sheryl Crow spelades. Ni skulle ha sett reaktionen på lilleman. Han kastade gaffeln, slängde sig av stolen med fara för eget liv, hoppade över babygymet och slidade in till tv:n.
- Mamma, var är Blixten? frågade han upprört och det tog ett tag för mig att minnas att låten spelas i början av Bilar-filmen. Jag försökte förklara för honom att låten kan spelas fastän Blixten inte visas, men det syntes att han inte trodde på mig.
Han var inte mer än två år när han satt och plinkade på pianot och råkade spela ett visst intervall, när han tittade på mig med klotögon och världens stoltaste leende och sa:
- Lilla snigel!
När han var i den åldern var han tonsäker som sjutton, medan han nu faktiskt låter lite som om han hamnat i målbrottet.
Det coolaste är ändå att låtar som han kan riktigt bra sätter han som smäck när det kommer synkoper som jag själv är otight på. Hur som helst känns det läckert att han liksom bara "har det".
1 kommentar:
bufVisst är det kul när man börjar se vissa talanger hos sina barn? C verkar ha begåvtas med logiskt tänkande och ett matematiskt sinne (det har han INTE från mamma)
Skicka en kommentar