Jag har så tokigt schema att jag måste lägga en lunch som omfattar 1½ timme på onsdagar. Nåja, jag går iväg till butikerna inne i stan och passar på att strosa runt där utan skrikande barn och suckande make.
När jag handlade tänkte jag plötsligt på det här med att säga tack. Kassörskan säger ofta tack (inte alltid) när hon tar emot mitt kort för att dra det genom betalgrunkan och sedan säger jag tack när jag får tillbaka mina egna kort. Jag prövade att inte säga tack när jag fick tillbaka dem, men det kändes så tokigt att jag snabbt sa det några sekunder senare i alla fall.
Sedan några allmänna iakttagelser:
- Belysningen i vissa affärer är brutalt avslöjande.
- Värmen är brutalt uppskruvad. Har någon någonsin frusit i ett omklädningsbås? Med de starka lamporna och med kläder som ska på och av slutar oftast mannekängandet med att jag helst vill köpa en fläkt.
- Om det finns två speglar i ett omklädningsrum och den ena inte går att vrida på så att man ser hela baksidan av den egna kroppen så bör allt vara hårt fastskruvat så att man inte gör bort sig och drar så hårt att den prövande människan i båset intill blir rädd och undrar vad som står på. Uj, uj, uj, vilken lång mening. Dessutom i avsaknad av kommatering. Återkommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar